Med lite distans

Ett par dagar senare får jag sms från pappa.

“Känns det ok så här med lite distans också? Jag förstår att det kan kännas konstigt men hur som helst så är jag väldigt glad att jag har dig. Kram!”

Jag svarar.

“Ja, det käns ok fortfarande, men mycket att smälta och försöka förhålla sig till också.  Jag är glad att du kom hit och att vi pratade. Älskar dig, kram.”

Det är ett fullständigt ärligt svar. Det känns okej, men det är också jättekonstigt och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera informationen han givit mig. Men jag vet att jag inte kan låtsas som att allt är okomplicerat och enkelt, eller att jag är glad för att han är kär och galen. Däremot älskar jag honom fortfarande. Förstås.

Förvirringen som uppstår

Pappa säger vad hon heter i för- och efternamn. Jag lägger det på minnet och när jag kommer hem så googlar jag. Frenetiskt. Men inga bilder på facebook, ingen info på google.

Här sitter jag och googlar min pappas nya tjej som bara är 5 år äldre än jag.

Vasaru?

JO JAG SA ATT JAG GOOGLAR MIN PAPPAS NYA TJEJ SOM BARA ÄR 5 ÅR ÄLDRE ÄN JAG.

Hur i … helvete..?

Fem år

-Hon är 36, säger pappa.

Jag vet inte varför jag fått för mig att de är jämngamla. Jag har bett att inte få veta, men saker har sipprat igenom ändå och jag har tolkat dem utifrån eget huvud. Kanske har jag valt att tolka på ett sätt som gör verkligheten lite lättare att hantera.

För nog fan är det svårt att veta hur man ska handskas med det faktum att min pappa lämnat min fantastiska älskade lilla mamma för någon som bara är 5 år äldre än jag. Tanken svindlar. Den äcklar mig faktiskt.

Att min mamma är ett vrak och har svårt att ens få till en fungerande vardag – det är problem i sig. Att min pappa har givit upp nästan 40 års förhållande för att vara med en småbarnsmamma som kan ha gått på gymnasiet samtidigt som jag – det är i någon mån också problematiskt. Men det värsta är att han inte är sån.

Sådana män finns överallt och min pappa är inte en av dem. Jag föraktar män som faller för ungdomligheten och skönheten, oavsett hur onyanserat mitt förakt är.

Jag förstår att det finns omständigheter. Jag fattar det. Man kan inte dra alla över en kam osv osv. Men min pappa blev just någon som jag inte vet vem det är.

Jag ska göra vad jag kan

Får nyårs-sms från pappa.

“Gott nytt år. Jag hoppas det blir bättre än det förra. Jag ska göra vad jag kan för att det ska bli så.”

Den jäveln kommer ju oavsett

Får jag bara en knäckemacka med julskinka och massor av stark senap, ett glas julmust till det och sedan en kopp kaffe och mammas fruktkaka. Då kan jag skita i resten.

Mammas fruktkaka. Det blir ingen jul utan den. Varför jag nu ens skulle vilja ha en jul, men den jäveln kommer ju oavsett om jag tar emot den eller inte. Men när jag pratar med mamma någon vecka innan och berättar hur vi tänkt med logistiken och fördelning av mamma-/pappatid så säger hon uppgivet ”jag har inte förberett någonting inför jul, bara så ni vet”.

Det känns inte som att det är läge att fråga om fruktkakan. Men fruktkakan då? Det låter inte som hon är på humör för övertalning och förväntningar. Inte kan jag baka den själv heller för jag vet inte hur man gör.

Men så smsar jag henne ändå.

“Jag kommer till dig den 23:e, tror det blir mysigt! Kan du inte lära mig hur man bakar sån där fruktkaka då? Kram!”

Jag är lite rädd att hon ska svara något deppigt. Att jag ska åka dit den 23:e och att ångesten ska ligga som en kall och blöt filt över ett hus där vår familj aldrig kommer att fira jul igen. Men så svarar hon:

“Åh vad mysigt och vad glad jag blir :) Vi bakar en fruktkaka tillsammans <3″

Allt som hänger ihop

Någon frågar mig om mina drömmar. Mina visioner. “Om du fick leva i vilken tid som helst” osv.

Jag hatar sådana frågor. Man får dem i alla möjliga sammanhang, ofta när man pratar karriär. “Hur vill du jobba om 10 år?”. Jag vet aldrig vad jag ska svara, för jag har tänkt att jag liksom rätt nöjd med hur jag har det nu och det känns väl som att jag lever i rätt tid? Eller? Det var väl inte bättre förr? Eller va?

Men så inser jag att det handlar om något helt annat. Det handlar om att jag aldrig har blivit lärd att ha storslagna visioner eller gränslösa fantasier om min framtid. Eller ens om min nutid.

Allt hänger ihop. Min fäbless för misärkultur, min oförmåga att föreställa mig en annan levnadssituation, mina kontrollbehov och mina icke självvalda hämningar. Allt.

Jag har matats med diskbänksrealism från tidig ålder. Jag har aldrig konsumerat science fiction eller fantasy - när jag gick på mellanstadiet plöjde jag Mobergs serie om Utvandrarna om och om igen, och älskade varenda ord. Jag läste böcker om barn som övergavs av sina föräldrar, syskonskaror som splittrades och förpassades till elaka fosterfamiljer, mammor som skurade golv på herrgårdar för att kunna ge sina lungsjuka barn potatis. Min fantasi kan liksom inte ta in saker som inte är realistiska, det går inte, jag har inte kapaciteten.

Det är samma med min kreativitet. Den är rätt snäv. Så när Någon frågar vilken tid jag skulle vilja leva i om jag inte levde nu, så kan jag inte föreställa mig en tid och ett sammanhang där jag skulle passa in. Dels har min fantasi begränsats till det det realistiska och dels har jag aldrig drillats i att tänka storslaget. Mina föräldrar har aldrig tänkt stort och fritt heller. Kanske beror det på att de i sin tur aldrig  har uppmuntrats att göra det, men oavsett anledningen så har det satt spår i mig.

Tidigare har jag tänkt att mina kontrollbehov, mina hämningar och min förmåga att ibland ta mig själv och andra på lite för stort allvar är andra sidan av det mynt som är rationalitet, lugn och struktur. Baksidan. Men nu tänker jag att det inte är så. Att vara sansad och rationell är inga dåliga egenskaper. Och man kan vara det utan att vara ett kontrollfreak som inte kan släppa på sina reservationer. Jag tror snarare att det är en produkt av att jag aldrig tänkt tanken att jag kan göra vad jag vill.

Jag har känt mig så tråkig när folk pratar vidlyftigt om sina grandiosa visioner. Och för mig har denna tråkighetskänsla varit likställd med att vara hämmad och oförmögen att släppa kontrollen.

Är jag rörig? Jag känner mig lite rörig.

Att finnas i ett sammanhang

Min guddotter. Herregud vad jag projicerar psykologisk mindfulnesscrap på henne nu, det stackars lilla livet.

Men när jag är med henne en hel dag – matar henne, klär på henne, drar henne i barnvagnen, får henne att somna, torkar hennes snoriga lilla näsa och ser till att hon inte är kall om huvudet - då känner jag att jag fyller en funktion. Hon är inte på något sätt beroende av mig, men det finns ett sammanhang där jag har en roll och det finns människor i vars liv jag fyller en funktion.

Kom regn eller solsken så är min guddotters mamma min bästa vän och min klokaste Någon. Oavsett om jag fyller en funktion i en kärleksrelation eller inte så betyder jag något i hennes liv. Det finns en etablerad roll för mig att fylla.

Och det här lilla livet som är min guddotter och vars fjuniga hjässa luktar godast i hela världen, hon påminner mig om det.

Tillägg

Vi kan lägga ytterligare en sak till Skitåret 2011. Att farmor just fått en hjärtinfarkt.

Jag hanterar, det ser ut så här

Någon säger att jag borde dölja min misär. Inte ordagrant, men med den poängen. Att jag borde visa upp en fasad och spela oberörd.

Men jag kan inte det. Jag vägrar spela det spelet. Jag är arg och ledsen och jag hanterar det genom att vältra mig i det. Det kanske inte låter konstruktivt, men det är det. Jag tillåter mig själv att känna varenda känsla som dyker upp och steg för steg så går jag framåt. Det är så jag går vidare och jag är redan en bra bit på väg.

Det är inte en tävling. Jag tänker inte bevisa något. Jag skäms inte för att jag hanterar mina känslor och därmed skäms jag inte för min misär. Varför skulle jag dölja vad jag känner och låtsas att jag inte bryr mig? Nä, upp med skiten på bordet bara, gröta runt i det och vrid och vänd på varenda känsla. Sedan, när känslan blivit synad i sömmarna och ältad till tusen, då är den färdigprocessad. Då vet man var man har den, var den kommer ifrån och varför den har uppstått.

Då kan man ta lärdom och gå vidare.

Egotörnen

Det här att någon man älskar mår bättre av att inte vara med en. Det är ju en hyfsad törn för egot.