Jag ska göra vad jag kan

Får nyårs-sms från pappa.

”Gott nytt år. Jag hoppas det blir bättre än det förra. Jag ska göra vad jag kan för att det ska bli så.”

Den jäveln kommer ju oavsett

Får jag bara en knäckemacka med julskinka och massor av stark senap, ett glas julmust till det och sedan en kopp kaffe och mammas fruktkaka. Då kan jag skita i resten.

Mammas fruktkaka. Det blir ingen jul utan den. Varför jag nu ens skulle vilja ha en jul, men den jäveln kommer ju oavsett om jag tar emot den eller inte. Men när jag pratar med mamma någon vecka innan och berättar hur vi tänkt med logistiken och fördelning av mamma-/pappatid så säger hon uppgivet ”jag har inte förberett någonting inför jul, bara så ni vet”.

Det känns inte som att det är läge att fråga om fruktkakan. Men fruktkakan då? Det låter inte som hon är på humör för övertalning och förväntningar. Inte kan jag baka den själv heller för jag vet inte hur man gör.

Men så smsar jag henne ändå.

”Jag kommer till dig den 23:e, tror det blir mysigt! Kan du inte lära mig hur man bakar sån där fruktkaka då? Kram!”

Jag är lite rädd att hon ska svara något deppigt. Att jag ska åka dit den 23:e och att ångesten ska ligga som en kall och blöt filt över ett hus där vår familj aldrig kommer att fira jul igen. Men så svarar hon:

”Åh vad mysigt och vad glad jag blir :) Vi bakar en fruktkaka tillsammans <3″

Allt som hänger ihop

Någon frågar mig om mina drömmar. Mina visioner. ”Om du fick leva i vilken tid som helst” osv.

Jag hatar sådana frågor. Man får dem i alla möjliga sammanhang, ofta när man pratar karriär. ”Hur vill du jobba om 10 år?”. Jag vet aldrig vad jag ska svara, för jag har tänkt att jag liksom rätt nöjd med hur jag har det nu och det känns väl som att jag lever i rätt tid? Eller? Det var väl inte bättre förr? Eller va?

Men så inser jag att det handlar om något helt annat. Det handlar om att jag aldrig har blivit lärd att ha storslagna visioner eller gränslösa fantasier om min framtid. Eller ens om min nutid.

Allt hänger ihop. Min fäbless för misärkultur, min oförmåga att föreställa mig en annan levnadssituation, mina kontrollbehov och mina icke självvalda hämningar. Allt.

Jag har matats med diskbänksrealism från tidig ålder. Jag har aldrig konsumerat science fiction eller fantasy - när jag gick på mellanstadiet plöjde jag Mobergs serie om Utvandrarna om och om igen, och älskade varenda ord. Jag läste böcker om barn som övergavs av sina föräldrar, syskonskaror som splittrades och förpassades till elaka fosterfamiljer, mammor som skurade golv på herrgårdar för att kunna ge sina lungsjuka barn potatis. Min fantasi kan liksom inte ta in saker som inte är realistiska, det går inte, jag har inte kapaciteten.

Det är samma med min kreativitet. Den är rätt snäv. Så när Någon frågar vilken tid jag skulle vilja leva i om jag inte levde nu, så kan jag inte föreställa mig en tid och ett sammanhang där jag skulle passa in. Dels har min fantasi begränsats till det det realistiska och dels har jag aldrig drillats i att tänka storslaget. Mina föräldrar har aldrig tänkt stort och fritt heller. Kanske beror det på att de i sin tur aldrig  har uppmuntrats att göra det, men oavsett anledningen så har det satt spår i mig.

Tidigare har jag tänkt att mina kontrollbehov, mina hämningar och min förmåga att ibland ta mig själv och andra på lite för stort allvar är andra sidan av det mynt som är rationalitet, lugn och struktur. Baksidan. Men nu tänker jag att det inte är så. Att vara sansad och rationell är inga dåliga egenskaper. Och man kan vara det utan att vara ett kontrollfreak som inte kan släppa på sina reservationer. Jag tror snarare att det är en produkt av att jag aldrig tänkt tanken att jag kan göra vad jag vill.

Jag har känt mig så tråkig när folk pratar vidlyftigt om sina grandiosa visioner. Och för mig har denna tråkighetskänsla varit likställd med att vara hämmad och oförmögen att släppa kontrollen.

Är jag rörig? Jag känner mig lite rörig.

Att finnas i ett sammanhang

Min guddotter. Herregud vad jag projicerar psykologisk mindfulnesscrap på henne nu, det stackars lilla livet.

Men när jag är med henne en hel dag – matar henne, klär på henne, drar henne i barnvagnen, får henne att somna, torkar hennes snoriga lilla näsa och ser till att hon inte är kall om huvudet - då känner jag att jag fyller en funktion. Hon är inte på något sätt beroende av mig, men det finns ett sammanhang där jag har en roll och det finns människor i vars liv jag fyller en funktion.

Kom regn eller solsken så är min guddotters mamma min bästa vän och min klokaste Någon. Oavsett om jag fyller en funktion i en kärleksrelation eller inte så betyder jag något i hennes liv. Det finns en etablerad roll för mig att fylla.

Och det här lilla livet som är min guddotter och vars fjuniga hjässa luktar godast i hela världen, hon påminner mig om det.

Tillägg

Vi kan lägga ytterligare en sak till Skitåret 2011. Att farmor just fått en hjärtinfarkt.

Jag hanterar, det ser ut så här

Någon säger att jag borde dölja min misär. Inte ordagrant, men med den poängen. Att jag borde visa upp en fasad och spela oberörd.

Men jag kan inte det. Jag vägrar spela det spelet. Jag är arg och ledsen och jag hanterar det genom att vältra mig i det. Det kanske inte låter konstruktivt, men det är det. Jag tillåter mig själv att känna varenda känsla som dyker upp och steg för steg så går jag framåt. Det är så jag går vidare och jag är redan en bra bit på väg.

Det är inte en tävling. Jag tänker inte bevisa något. Jag skäms inte för att jag hanterar mina känslor och därmed skäms jag inte för min misär. Varför skulle jag dölja vad jag känner och låtsas att jag inte bryr mig? Nä, upp med skiten på bordet bara, gröta runt i det och vrid och vänd på varenda känsla. Sedan, när känslan blivit synad i sömmarna och ältad till tusen, då är den färdigprocessad. Då vet man var man har den, var den kommer ifrån och varför den har uppstått.

Då kan man ta lärdom och gå vidare.

Egotörnen

Det här att någon man älskar mår bättre av att inte vara med en. Det är ju en hyfsad törn för egot.

Självklarheter som vinner på att upprepas

Jag sitter på bussen och läser en glättig jävla självhjälpsbok. Är det höjden av patetik? Jag vet inte. Men faktum är att den är ganska bra. Även fast den är tröttsamt generaliserande och staplar självklarheter på varandra så kan man behöva höra de där självklarheterna ändå. Igen och igen.

Till exempel att den där ångestesmärtan som vrider om i magen och bygger bo i revbenen är rädsla. Rädsla för det okända, för vad som ska komma eller inte komma, för ovissheten. Rädsla för att vara ensam, för att aldrig träffa någon annan, för att behöva fylla sin tid med något annat och nytt.

Alla frågor om framtiden som snurrar i huvudet. De har bara ett svar. ”Du vet inte förrän du är där”.

Singelskapet, fanskapet

Åh, vad jag avundas människor som finner ro i singelskapet. Människor som njuter av att vara ensamma, som på riktigt känner att det är skönt att få bestämma själv över sitt liv och inte behöva ta hänsyn till en partner.

Jag gör inte det. Jag tycker inte om att vara singel. Det finns ett hål i mig som vägrar mättas av ytligt egosocker, kompisrelationer eller hobbies. Jag kan fylla mina kvällar med biobesök, gapskratt och vänskapligt vindrickande men det är ändå något som fattas. När natten kommer finns där ändå ett hål av saknad och oro. En tomhet i grunden. En längtan som vägrar vila.

Jag vet att ett förhållande inte per automatik fyller det där hålet. Eller att en relation inte kan innehålla ångest, bara för att man fyller igen singelhålet. Jag vet att det är jobbigt att vara ihop. Också.

Jag och Aslans har precis gjort bedömningen att vår relation inte var värd all ångest. Vi var överens om att det fanns fler minus än plus och jag står fast vid det. Ändå hatar jag singelskapet så väldigt mycket.

Förändras

Antalet gånger jag hört att ”man kan inte förändra någon annan, man kan bara förändra sig själv” – oräkneliga. Från vänner, i böcker, på nätet.

Jag tror till och med Aslan själv sagt det när vi pratat om ett par vi känner – man kan aldrig förändra en annan människa. Jag protesterade, minns jag. ”Du har ju förändrats sedan du träffade mig”. Jag minns inte vad han svarade då.

Men om ingen kan förändras, hur kan folk då leva ihop? Då måste det ju vara en perfect match redan från början? Finns det verkligen sådana, på riktigt?