Någon säger att jag borde dölja min misär. Inte ordagrant, men med den poängen. Att jag borde visa upp en fasad och spela oberörd.
Men jag kan inte det. Jag vägrar spela det spelet. Jag är arg och ledsen och jag hanterar det genom att vältra mig i det. Det kanske inte låter konstruktivt, men det är det. Jag tillåter mig själv att känna varenda känsla som dyker upp och steg för steg så går jag framåt. Det är så jag går vidare och jag är redan en bra bit på väg.
Det är inte en tävling. Jag tänker inte bevisa något. Jag skäms inte för att jag hanterar mina känslor och därmed skäms jag inte för min misär. Varför skulle jag dölja vad jag känner och låtsas att jag inte bryr mig? Nä, upp med skiten på bordet bara, gröta runt i det och vrid och vänd på varenda känsla. Sedan, när känslan blivit synad i sömmarna och ältad till tusen, då är den färdigprocessad. Då vet man var man har den, var den kommer ifrån och varför den har uppstått.
Då kan man ta lärdom och gå vidare.
Vettigt!!
får bli min kommentar