Hederskultur

Så kom jag visst undan med blotta förskräckelsen igen. En gång till. Som så många gånger förr.

Jag kom undan och slapp konfrontera, slapp vara drivande, slapp sätta ner foten. Jag behövde inte säga till Någon att jag inte vill leva tillsammans längre, eftersom Någon hann före mig. Jag är en patetisk liten spillra till människa som saknar ära, stolthet och mänsklig heder. Jag sköt The Talk framför mig så länge att Någon var tvungen att ta The Talk före mig, för att skydda sig själv och behålla sin värdighet.

Jag var rädd men framförallt var jag feg. Jag kommer aldrig kunna säga att jag gick igenom den här separationen med huvudet högt. Jag borde ha stått upp för mig själv och tagit snacket, oavsett hur läskigt det var och hur ont det gjorde. Men jag gjorde inte det. Istället väntade jag ut situationen tills det löste sig ändå, utan min aktiva inblandning.

Jag är en ryggradslös amöba.

Ingenstans i närheten

Läser mitt förrförra inlägg ”Amendurå” och typ skäms. Så jävla dåligt inlägg.

Jag är ingenstans i närheten av att kunna introspektivblogga om utebliven tonårsrevolt och vilka eventuella konsekvenser det har fått. Min hjärna räcker inte längre än till det som måste hända imorgon, och vilka konsekvenser det kommer att få. Allt annat är ett desperat försök att skifta fokus till något som är lättare att hantera.

Jag har träningsvärk i ögonen. Man får det av att gråta hela kvällarna.

Självhat är bäste dräng

Överst på listan över anledningar att hata mig själv finns det faktum att jag berättat för ganska många om att mitt äktenskap inte har någon framtid – utom för den person det berör allra mest. Den det berör går fortfarande och väntar och kanske till och med hoppas, eller vad i hela friden han nu gör där hemma.

Det finns ingen heder i det. Det går inte att hålla huvudet högt. Det är självhat och självskam hela vägen hem.

Amendurå

Jag hatar när folk säger åt mig vad jag ska göra/tycka/tänka. Jag blir arg och vill göra precis tvärtemot. Jag måste känna att jag bestämmer själv och jag har svårt att styra reflexmässigheten. 

Någon säger att mitt principiella motstånd är ”lite tonårsaktigt”. Och kanske är det mitt sätt att tonårsrevoltera, eftersom jag aldrig gjorde det mot mina föräldrar. Nu, när jag är nästan 30 år, tonårsrevolterar jag på det enda sätt jag kan – genom att vägra göra de löjligaste saker som folk säger att jag borde.

Men jag blir också arg på Någon för att han kallar mig tonårsaktig. Ingen ska komma och säga hur jag är. Ingen ska sätta en sin jävla hobbyanalysetikett på mig.

Glada miner och lyckliga fasader

Någon undrar om det är okej att vi fixar förrätt till nyår och om vi har några spexiga idéer till utklädningen.

Jag blir bara trött. Jag orkar inte. Jag vill försvinna.

Jag orkar inte sätta på glada miner och lyckliga fasader och fira jul med en svärfamilj som jag inte vill ha. Jag orkar inte leka parmiddag och mammapappabarn-prata med vänner på nyår. Jag orkar inte.

Jag hade tid

Jag hinner knappt stänga dörren till den lånade lägenheten innan tårarna börjar trilla. Kroppen skakar, snoret rinner och min strupe gör ylande ljud som jag knappt känner igen. Jag tycker så vansinnigt synd om mig själv. Och jag vill inte ens må bättre, jag vill bara vältra mig i min självömkan och gråta tills huvudet värker.

Jag funderar på hur det ska bli när jag kommer hem. På torsdag, när jag måste säga att jag inte vill längre, att jag inte orkar, att jag inte kan. Att det inte finns någon utväg för oss längre, inga alternativ. Jag måste säga det för jag har haft tid nu, jag har haft tid att tänka och samla kraft och mod. Jag har haft tid.

Jag stjälper i mig fyra glas vin och är ingen vacker syn.