Arkiv | januari, 2010

Så sant som det var sagt

28 Jan

Så länge jag bodde under samma tak som Någon så fick jag inte vara otrogen, var det sagt. När jag bor under eget tak så kan Någon inte ha åsikter om det längre, var det också sagt.

Klart som korvspad tyckte jag. Bo tillsammans – inte ligga runt. Bo själv – ligga runt. Men tydligen var det inte så glasklart som jag trodde. För plötsligt kommer Någon med krav på att jag berättar om jag ligger med Någon annan. Och det kanske verkar som en väl avgränsad fråga – ett önskemål om ärlighet och öppna kort. Men ju mer vi diskuterar, desto luddigare blir det. Var går gränsen för vad jag ska berätta? Ska jag berätta om en fikadejt? En romantisk middag? Hångel? Petting?

Min längtan efter att vara själv igen baseras till stor del på att slippa känslan av redovisningsskyldighet. Jag vill kunna röra mig helt fritt och göra vad som helst som faller mig in, utan att anpassa mig till någon annan än mig själv. Jag är inte ute efter att ligga satan men jag vill kunna ha möjligheten om jag skulle få för mig det. Jag vill inte behöva neka ligg av någon annan anledning än att jag inte är sugen.

Jag försöker förklara men det känns som att banga huvudet mot en vägg. Vi förstår inte varandra. Eller så är det Någon som inte kan hantera innebörden av det jag säger. Han intar försvarsställning och hävdar att problemet ligger hos mig, att han aldrig ställt några redovisningskrav, att den känslan är något som jag själv skapat och inget som kommer från honom.

Hur som helst. Det finns en del att reda ut om man säger så. En annan dag.

Att utdela rättmätiga straff

27 Jan

Någon blir anklagad för att ha kommit undan för lätt, med otroheter och svek och whatnot. Jag känner igen mig förstås, men kanske med skillnaden att jag själv tycker jag kom undan för lätt medan Någon blir anklagad av andra för samma sak.

Och jag kan inte låta bli att undra vem det är som ska se till att man inte kommer undan. På vem ligger ansvaret att straffa? Kan man säga till någon att ”du kom undan för lätt när du var otrogen mot mig” – ankommer det inte på den svikne och bedragne att utdela ett straff som denne finner lämpligt?

De här funderingarna tillämpas inte på mig själv förstås. Det är lättare att vara klok åt andra. När det kommer till Dräng-Jenny så finns inga rättmätiga straff. Bara principiellt självhat.

Vad jag kan säga och inte kan säga

26 Jan

– Jag vill inte leva ensam igen. Och jag vill inte leva med dig. Det är en återvändsgränd.

Så säger Någon när vi ska sova och det bara är ett par dygn kvar av vårt gemensamma liv. Jag gråter, kan inte göra annat när hans smärta förs över i mig. Men jag tvingar mig själv att inte svara. Att inte ta på mig ansvaret för att han ska må bra. Den tiden är över nu.

Och sedan, ett svagt ögonblick, och jag:

– Jag är inte heller säker. Det händer att jag tvivlar på det här beslutet.

Först tänker jag att jag säger det för hans skull, för att han ska förstå att jag bryr mig och också tycker att det är jobbigt. Men i förlängningen är det förstås för min egen skull. För att Någon ska vara mindre arg på mig.

Jävla ego man är.

Därför kan jag inte säga att jag tvivlar

24 Jan

Tänk att gränsen mellan mitt livs bästa beslut och mitt livs största misstag kan vara så hårfin. Att jag inte vilket av de två alternativen som är det riktiga gör mig vettskrämd. Ändå kan jag inte säga det till Någon. Han får inte veta att jag tvivlar. För om jag ger Någon ett uns av mitt tvivel så kommer han att håva in mig, han kommer att vädja till det svagaste i mitt inre, och han kommer att få mig att vända om.

När det verkar som jag inte tvivlar framstår jag som känslokall och cynisk. Som att jag inte bryr mig. Men det är väl en smäll jag får ta och kanske ett lågt pris att betala för att fortsätta gå framåt.

Visst gör det ont när kärlek brister

22 Jan

Så ont det gör att såra Någon. Så vansinnigt ont att höra Någon ge upp, tappa greppet, retirera. En smärta som äter upp mig och gör mig svag, som får mig att förlora riktning och tappa styrfart. 

Men jag måste förstå att Någons lycka inte är mitt ansvar. Jag måste sätta mig själv främst nu, annars kommer det inte att fungera. Jag måste inse att tiden är förbi då jag kunde peppa, badda med moln och komma med tröstande ord. Det ankommer icke på Dräng-Jenny att fälla sådana yttranden längre.

Jag förstår det rent intellektuellt, men emotionellt är det svårare. Så fort jag ser besvikelsen i Någons förkrossade ögon dras jag in i skuld- och ansvarskarusellen igen.

Jag behöver flytta. Jag behöver komma bort från det sammanhang som är Vi.

Jag behöver lägenheten på Horgatan.

Att vara olika i olikas ögon

18 Jan

Det är konstigt.

Att i Någons ögon vara ung, jätteung. Stå för ungdomlig nyfikenhet, fräschör, och lekfullhet. Tro att allt är möjligt. Men också vara den som får sanningar levererade som är svåra att bemöta, eftersom man saknar erfarenhet och genomtänkta argument. Att känna sig otillräcklig när frågeställningarna blir för svåra.

Och att i Någon annans ögon vara äldre, många år äldre. Vara mogen, ha livserfarenhet, nästan vara exotisk. Veta att det finns begränsningar, att allt inte är möjligt. Men också att leverera sanningar som inte blir bemötta, eftersom Någon annan saknar erfarenhet och genomtänkta argument. Tycka att Någon annan backar och för svåra frågor och inte räcker till.

Det är så konstigt.

Kan man komma undan?

6 Jan

Någon skriver till mig att jag ska släppa tanken på vem som sa ”separation” först. Att det inte spelar någon roll vem som tog initiativet. Att jag bara ska ta chansen och göra det jag behöver utan att fundera på vad jag förtjänar och inte.

För visst finns det en tanke om förtjäning hos mig. Att jag kommit undan för lätt. Att jag inte förtjänar en så här förhållandevis enkel separation efter att ha ljugit, svikit och bedragit. 

Undrar bara när och hur jag kommer att få betala priset. Och om det blir dyrt.

Skuld och skam

2 Jan

Jag var med på radio idag tillsammans med en tjej från Skambyrån. Programmet handlade om dagboksskrivande och jag fick berätta varför jag bloggar offentligt istället för att skriva dagbok för mig själv på kammarn. Skambyråbruden berättade om deras liveshower där helt vanliga människor läser upp sina allra pinsammaste dagboksalster från sin tonårstid. Och gör show av det. Folk skrattar på grund av den smärtsamma igenkänningen och jag tänker mig att det måste vara ganska befriande.

Men på samma sätt som allas tonårsskam påminner om varandras, så tror jag att vår vuxna skam också gör det. De har samma mekanismer – alla känner ungefär samma sak men eftersom ingen pratar om sin ångest så tror vi att vi är ensamma om den.

I tonåren skämdes vi för att vi var fula, tjocka, smala, okyssta, olegade, finniga, pinsamma och inte hade någon pojk-/flickvän. Vi uttryckte oss patetiskt, brådmoget och överdrivet känslomässigt i våra dagböcker. Nu skäms vi för att vi inte kan få våra äktenskap att fungera, för att vi är otrogna eller för att vi vill vara det, för att vi inte uppfostrar våra barn som vi vet att vi borde, för att vi slöar på jobbet fast vi verkligen borde visa framfötterna eller för att vi jobbar för mycket när det egentligen är självklart att man ska prioritera familjen. Vi skäms för att vi inte har varit hos tandläkaren på sju år, för att vi inte pensionssparar fast vi absolut har råd, för att vi inte vet hur mycket ränta vi betalar på lånen och för att vi köpte radhus för att det var snygga bänkskivor i köket – utan att ha koll på kvadratmeterpriser, mögelbesiktning och kommunens detaljplaner.

Vi bär på en kollektiv skam för allt som vi vet att vi borde göra/tycka/känna, men som vi ändå inte gör/tycker/känner. Och så länge vi inte berättar om allt det fula och dåliga vi gör så kommer vi att fortsätta känna oss ensamma om den skammen. Precis som i tonåren så känns det som att alla andra mår bra, alla andra lyckas, alla andra är söta och har kille och är bra på fotboll och blablabla.

Min erfarenhet är att när man lyfter på locket och vågar bjuda på sina fula – men högst mänskliga – tillkortakommanden, så får man en enorm positiv respons. De allra flesta vill prata om det som är jobbigt och svårt, men eftersom ingen gör det så blir det första steget nästan omöjligt att ta. Men bara nästan. Det går att göra det och den positiva feedback som det ger gör mödan och ångesten värd.

Jag säger inte att jag bloggar med den nobla avsikten att avmystifiera en kollektiv vuxenskuld. Men jag vet att delad glädje är dubbel glädje och delad skuld är halv skuld. Det har jag lärt mig.