Skuld och skam

2 Jan

Jag var med på radio idag tillsammans med en tjej från Skambyrån. Programmet handlade om dagboksskrivande och jag fick berätta varför jag bloggar offentligt istället för att skriva dagbok för mig själv på kammarn. Skambyråbruden berättade om deras liveshower där helt vanliga människor läser upp sina allra pinsammaste dagboksalster från sin tonårstid. Och gör show av det. Folk skrattar på grund av den smärtsamma igenkänningen och jag tänker mig att det måste vara ganska befriande.

Men på samma sätt som allas tonårsskam påminner om varandras, så tror jag att vår vuxna skam också gör det. De har samma mekanismer – alla känner ungefär samma sak men eftersom ingen pratar om sin ångest så tror vi att vi är ensamma om den.

I tonåren skämdes vi för att vi var fula, tjocka, smala, okyssta, olegade, finniga, pinsamma och inte hade någon pojk-/flickvän. Vi uttryckte oss patetiskt, brådmoget och överdrivet känslomässigt i våra dagböcker. Nu skäms vi för att vi inte kan få våra äktenskap att fungera, för att vi är otrogna eller för att vi vill vara det, för att vi inte uppfostrar våra barn som vi vet att vi borde, för att vi slöar på jobbet fast vi verkligen borde visa framfötterna eller för att vi jobbar för mycket när det egentligen är självklart att man ska prioritera familjen. Vi skäms för att vi inte har varit hos tandläkaren på sju år, för att vi inte pensionssparar fast vi absolut har råd, för att vi inte vet hur mycket ränta vi betalar på lånen och för att vi köpte radhus för att det var snygga bänkskivor i köket – utan att ha koll på kvadratmeterpriser, mögelbesiktning och kommunens detaljplaner.

Vi bär på en kollektiv skam för allt som vi vet att vi borde göra/tycka/känna, men som vi ändå inte gör/tycker/känner. Och så länge vi inte berättar om allt det fula och dåliga vi gör så kommer vi att fortsätta känna oss ensamma om den skammen. Precis som i tonåren så känns det som att alla andra mår bra, alla andra lyckas, alla andra är söta och har kille och är bra på fotboll och blablabla.

Min erfarenhet är att när man lyfter på locket och vågar bjuda på sina fula – men högst mänskliga – tillkortakommanden, så får man en enorm positiv respons. De allra flesta vill prata om det som är jobbigt och svårt, men eftersom ingen gör det så blir det första steget nästan omöjligt att ta. Men bara nästan. Det går att göra det och den positiva feedback som det ger gör mödan och ångesten värd.

Jag säger inte att jag bloggar med den nobla avsikten att avmystifiera en kollektiv vuxenskuld. Men jag vet att delad glädje är dubbel glädje och delad skuld är halv skuld. Det har jag lärt mig.

Annonser

Ett svar to “Skuld och skam”

  1. masha 07 januari 2010 den 09:02 #

    <3

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: