Det enda rätta

12 Feb

Jag laddar för att ta snacket med Någon om redovisningsskyldigheten och om vilka regler som gäller nu. Jag förbereder mig för att säga att jag inte tänker berätta för honom. Att Någon inte kommer att få veta. Att han får tolka det hur fan han vill, men jag måste få vara fri nu. Att Någon ändrade spelreglerna i efterhand, när jag inte var beredd och inte kunde argumentera emot. Men jag vet att vi pratade om en förutsättninsglös separation tidigare, en separation utan förväntningar på att vi ska bli ihop igen. ”Så länge vi bor under samma tak så ligger man inte med andra” – det är inget jag har hittat på. Jag vet att vi sa så.

Men när vi väl pratar i telefonen så känner jag mig så oändligt trött. Hans röst är svag.

– Du fattas mig här ibland, viskar han.

Jag orkar inte.

Jag har ingen energi kvar att ta redovisningsdiskussionen nu. Jag låter det passera, och jag skäms för att jag inte är en starkare och mer rättskaffens person. Jag verkar aldrig göra det rätta.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: