Arkiv | mars, 2010

Hans röst

29 Mar

Vårt första telefonsamtal någonsin sträcker sig 50 minuter. 44-åringen pratar och pratar – om sin resa, om vad han ska göra, om jobbet. Jag ligger i min säng och lyssnar. Ställer frågor ibland, kommenterar ibland.

– Ja, exakt så, du formulerade precis vad jag ville säga! utbrister han nöjt, då och då.

Jag älskar hans röst. Den tar sig hela vägen från Skånes kust, ner mellan mina lår. Ibland hör jag inte ens vad han säger, jag hör bara hans mjuka rullande röst och hans välbekanta tonfall.

Sedan frågan han om mig. Hur jag har det. Vad jag har gjort i helgen. Vad jag ska göra i påsk.

Jag orkar inte berätta att jag precis gråtit i telefonen när jag pratat med Någon som var ledsen för att jag dolt min relationsstatus på facebook utan att säga det till honom. Jag orkar inte gå in på hur insikten att jag och Någon måste dela upp våra saker på riktigt snart, får det att skära i hjärtat av sorg. Jag orkar inte prata om hur jag på en och samma gång kan vara säker på att jag tog rätt beslut, och samtidigt undra varför i helvete jag inte kunde få mitt äktenskap att funka.

Istället säger jag att det är rätt bra. Att jag flyttar till veckan. Att jag varit hos min bästis i helgen. Att min mamma fyller år i påsk. Sedan låter jag honom fortsätta prata medan jag lyssnar på hans röst.

Och det känns okej.

Annonser

Kom alla mina små lamm

27 Mar

Jag följer med en kompis till en middag med två andra par. Vi är hemma hos en tjej och en kille som nyligen gjort slut. De bor dock fortfarande ihop och hela situationen känns ganska bisarr.

Men han är rolig, den nydumpade killen. Han skojar cyniskt om sin situation, på ett sätt som är både avväpnande och prestigelöst.

Han och jag är de enda där som är både singlar OCH straighta. Så när jag ska tacka för mig och gå hem så kan jag inte låta bli att skämta med honom .”Hör av dig om du vill ligga”, säger jag och alla garvar. Det är ett skämt. Alla fattar att det är ett skämt.

Så idag får jag ett meddelande på facebook:

”Hej, ligga nån dag? (Hoppas jag tog rätt Dräng-Jenny i din kompis vännerlista).”

Han har gått igenom min kompis lista över typ 300 vänner och hittat mig. Det är så sjukt och osannolikt att jag inte vet vad jag ska svara. Å ena sidan var han både trevlig, rolig och såg bra ut. Å andra sidan… ska man verkligen röra till saker på det sättet i sin kompiskrets? Jag svarar:

”HAHAHAHA. Men ja, rätt Dräng-Jenny. Asså jag vet inte… Hur cepe vore det?”

Han svarar att det inte vore mer cepe än hans liv i övrigt, med tanke på hur det som hänt honom de senaste veckorna. Han avslutar med:

”aja, I’m up for it bara så du vet, viril ung man i sina bästa år! åker dock till fjällen en vecka på söndag.”

Jag är fortfrande osäker men vi bestämmer att vi ska höras igen när han kommer hem. Ta en öl eller nåt först.

Frågan

26 Mar

Så ligger jag med Någon igen. Någon som jag legat med förr, i ett annat liv. Någon som jag inte fick lägga då, men som jag ändå inte kunde låta vara.

Nu är det ett nytt liv och jag får ligga. Någon får väl inte riktigt bli lagd i sitt nya liv, men det är en annan sak.

Vi bor nära varandra men har inte träffats på två år. Stockholm är en stor stad. Jag springer aldrig på någon av en slump här.

Sist skildes vi åt och gick åt varsitt håll utan att vända oss om. Nu ringer han på min dörr igen och vi har väl kanske inte tänkt att gå så långt som att ligga, men det är ju fan unheard of att stanna vid hångel när man är i en säng med någon man lagt förut. Vilken idiot som helst kan räkna ut att vi kommer ta det hela vägen. Självklart finns det knappar som knäpps upp, dragkedjor som dras ner och linningar som lirkas.

Jag minns vad Någon gillar. Mina handflator minns formen på hans armar när jag håller fast dem mot sängen, på varsin sida om hans huvud. Min mun minns smaken av hans mage. Min tungspets minns formen på hans öra.

Och Någon minns vad jag gillar. Hans mun och tunga hittar vilse i mig fortare än någon annan gjort, någonsin.

Men det är inte som förr. Det är inte som när mina känslor brann och mina tankar skenade och fjärilarna i min mage aldrig kunde vara stilla när han låg nära och lyssnade på mina suckar och darrande andetag. Då visste jag inte var jag hade mig själv. Då föll jag.

Men nu: not so much. Det är tekniskt sett lika bra, men känslorna saknas.

Jag jämför med hur det känns att ligga nära 44-åringen. Hans långa kropp som aldrig verkar ta slut, hans stora mjuka läppar mot mina och hans ögon som ser igenom allt. Hur hans röst gör mig yr. Hur mycket jag längtar till nästa gång jag får träffa honom. Hur det bultar i mina revben när han säger mitt namn.

Idag håller jag sex med 44-åringen högre än med Någon som nyss ringde på min dörr. För bra sex handlar tydligen inte om teknik. Åtminstone inte enbart. Bra sex handlar om känslor.

Frågan är då om jag verkligen ska ligga runt som en dåre, om jag ändå inte känner något för mer än en person?

Sjukligt nyfiken

25 Mar

44-åringen:
är du bra på att blogga?

Jag:
haha, hurså?

44-åringen:
jag ska göra en reseblogg

Jag:
ja, jag är bra på att blogga

44-åringen:
kanske du kan tipsa lite

Jag:
absolut

44-åringen:
jag kollade runt lite och fastade för blogger för det verkade enkelt och snyggt

Jag:
blogger är mest populärt
jag gillar wordpress
det är också snyggt och väldigt lätt
i bloggkretsar är wordpress liiite hetare dårå

44-åringen:
jag har fattat det faktiskt. men det kändes inte lika tillgängligt för mig som superamatör

Sedan pratar vi bloggande ett tag och han ger mig adressen till sin reseblogg. Men han frågar inte mer om mina personliga bloggerfarenheter. Hur kan han inte undra? Jag hade dött av nyfikenhet om Någon hade hemlighetsmumlat om bloggande på samma sätt som jag gjorde. Han kan förstås inte veta att jag bloggat om hans kuk. Jag antar att det inte ens finns på hans världskarta att någon skulle göra så. Men jag tycker ändå att han borde vara mer nyfiken.

Jag har inte riktigt orkat tänka på att han ska resa bort i två månader. Att jag inte ska få ”prata” med honom nästan varje dag.

Jag:
det är verkligen SNART du åker
sen ska jag sitta här dag ut och dag in utan dig på chatten
i 8 veckor!!!!!!!!!!!!!!

44-åringen:
tror jag har uppkoppling på rummet och sitter väl och jobbar och bloggar på kvällarna
och då är du på jobbet
vi är digitalt sett inte längre bort då än nu
om tekniken funkar

Jag:
nä, det har du faktiskt rätt i
har inte tänkt på det
hör av dig om du vill ha mer bloggråd!
nu ska jag dra!

44-åringen:
Puss på munnen!

Jag:
tack baby :*

Jag vill också vara sval och oberörd och inte fråga och inte undra. Men det är jag inte. Jag är sjukligt nyfiken. Hade jag haft hans dagbok framför mig så hade jag läst den.

Och jag hade börjat med kvällen då jag la honom första gången.

Att vara dedikerad

22 Mar

Som av en händelse ligger två böcker dedikerade till mig i min väska.

Den ena kom till jobbet i ett vadderat kuvert, tillsammans med ett par trosor jag glömt hos Någon. På insidan av pärmen står det:

”Med ett innehåll av intressanta betraktelser, allvarliga diskussioner, språkliga finesser och sköna skratt blir den en bra present till dig från mig. Det, plus en del annat som ryms här, är en bra paketering av det jag uppskattar i att ha lärt känna dig.”

I den andra boken är det författaren själv som skrivit dedikationen.

”Med tack för en av mina roligaste/tyngsta/bästa läsupplevelser i bloggform. Och fin vänskap. Etc.”

Jag gillart.

Fast

21 Mar

Fast hade han svarat ”ta sena flyget och kom hit så sjukskriver vi oss imorgon” så hade jag gjort det. Utan att blinka.

Att inte spela Spelet

21 Mar

Jag kan spela Spelet. Visst kan jag det. Jag kan göra det för jaktens skull, för vinsten, för att få det jag vill ha.

Men ibland så ledsnar jag bara på strategier och analyser och vem som skrev vad och mest och sist. Då orkar jag bara inte.

Kanske beror det på att jag just idag är liten, ynklig, bakis och ensam i en stor säng. Jag vet inte. Men jag orkar inte tänka på att det är strategiskt fel av mig att sms:a 44-åringen. Jag vet att jag inte borde visa mig svag, klängig och närhetstörstande, men jag kan inte få honom ur mitt huvud och jag längtar så mycket efter honom. Så jag sms:ar ändå:

”Kanske är jag bara bakisemotionell, men FAN vad jag saknar dina armar om mig nu, doften av din kropp, din vackra rygg, mina fingrar i ditt hår.”

Det är inte så vi skriver till varandra vanligtvis. Det är aldrig så emotionellt, efter nån slags överenskommelse vi uttalade tidigt i vår relation. Då sa vi att vi inte är förälskade, att vi inte har såna känslor för varandra. Vi sa att vi inte hade skyldigheter gentemot någon annan än oss själva och både han och jag sätter oss själva först. Allt annat är en omöjlighet. Men det hindrar inte att jag just nu längtar så mycket att jag nästan kan känna doften av honom i mina lakan, fastän det är länge sedan han var här.

Så det fick bära eller brista. Jag var tvungen att låta honom veta. Med risken att han skulle låta mig bli hängandes, igen.

En kvart senare får jag svar:

”Vad du skriver fint. Blir glad och varm. Och är också bakis och skulle vilja samma sak.”

Kan man uttrycka sig mera stolpigt??? Men det är åtminstone en bekräftelse på att han också saknar mig ibland. Att inte spela Spelet kan tydligen också ge utdelning.

Daddy issues

19 Mar

Det finns en man. Jag har nämnt honom förr. 44-åringen.

Han är väl liksom den som jag är mest insnöad på. Den som jag tycker mest om, den som fascinerar mig mest och den som jag är mest kåt på. Han är också den som känns mest svåråtkomlig, trots att vi faktiskt ligger då och då.

Han är en stark individualist, 44-åringen. Han är singel sedan många år tillbaka och verkar inte vara beredd att kompromissa med sin frihet. Han älskar att resa själv, att fixa och dona själv hemma i sitt hus och att bestämma själv över sin tid och vad han vill göra med den.

Jag vill ha 44-åringens bekräftelse. Men jag får den inte. Jag tror inte han gör så med flit, för att spela några spel. Han tänker nog att jag är en stark och självständig kvinna som inte behöver utseendemässig bekräftelse. För det är det det handlar om – jag vet redan att han tycker att jag är smart och rolig och snabb i tanken och vass i tungan. Det säger han till mig. Han kallar mig till och med ”klok” from time to time. Men han säger inte att jag är het. Och det är det jag vill höra.

– Är det inte lite daddy issues? säger Någon. Din pappa var dålig på att bekräfta dig när du växte upp, du fick aldrig höra att ditt utseende dög. 44-åringen bekräftar dig inte och just därför fortsätter du jaga honom.

Att jag gillar jakten är ingen nyhet. Att jaga högvilt i form av äldre män med högre status än jag är inget undantag. Det är inte bara lammkött med släta rynkfria pannor, flinka tangentbordsfingrar och en lust som är vaken 24/7 som fångar mitt intresse. Det finns annat också. Det finns män med livserfarenhet, män som har upplevt och sett och känt och som dessutom kan sätta ord på det, män som inte backar för det tunga. Män vars skratt lämnat avtryck runt ögonen.

Men det är något mer än så med 44-åringen. Förutom att han har varit med några varv runt solen, har upplevt livets toppar och dalar, och har lite erfarenhet i bagaget. Förutom att han ser på mig med en blick som aldrig viker och som inte går att gömma sig för.Förutom allt det. Så är det något mer. Något som gör att jag inte kan släppa honom och låta honom försvinna bort mot horisonten.

Kanske är det mina daddy issues. Kanske är det behovet av att bli bekräftad för mina looks, som han vägrar att fylla.

Ja, och sen har han ju jävligt stor kuk också.

Ett nytt liv att flytta in i

17 Mar

Jag känner mig inte ledsen, sorgsen eller deppig när jag börjar chatta med Någon. Men ändå, ofelbart, kommer tårarna så fort hans ord dyker upp på min skärm. Ord som är både extremt välbekanta och alldeles främmande, på samma gång.

Någon var min i över åtta år. Han var min. På sätt och vis är han fortfarande det. Vi delar minnen och ord, referenser och gemensamma upplevelser. En bit av hans hjärta är fortfarande inbäddad i mitt.

Samtidigt lever jag ett nytt liv nu. Ett liv som känns historielöst. Jag har tagit stora kliv in i ett liv där allting är nytt. Nya människor, ny vardag, nytt boende. Så mycket nytt och nästan inget gammalt. Och nästan aldrig sneglar jag över axeln på det jag lämnat.

– Det var som att du hade byggt upp ett helt nytt liv, genom bloggar och twitter, som du bara flyttade in i. Jag är kvar i allt det gamla, skriver Någon. 

Och han har rätt. Internet har varit min räddning och är det fortfarande varje dag. Men jag saknar det som är på riktigt. För min hjärna gör fortfarande skillnad på IRL-love och dattalove, hur omodernt det än anses vara att göra en sådan uppdelning.

Men jag kan inte ta ett linjärt steg tillbaka och återfå fast mark under fötterna. Jag vill inte och det går inte. Men fan vad jag längtar efter ett liv som är mer förankrat, mer stabilt, mer fast.

En stadig grund borde inte betyda att man är fastlåst. Snarare borde det tillåta mer utsvävningar, eftersom man alltid har den fasta marken att komma tillbaka till.

Mina och andras skyldigheter

13 Mar

Jag har visst lite svårt att släppa det här med upptagna män och eventuella skyldigheter gentemot deras partners och familjer.

Många jag pratat med menar att man inte har skyldigheter gentemot sitt liggs partner. Lätt fler än hälften av dem jag diskuterat det med tycker så. Men när det kommer barn in i bilden så blir det annat ljud i skällan. Då har man plötsligt ett moraliskt ansvar gentemot människor man kanske aldrig träffat. Och det är väl inte så konstigt kanske, just när det kommer till barnen.

MEN. Jag kan inte låta bli att undra: varför ska jag steppa upp och ta ansvar för en familj som inte är min, bara för att pappan som borde göra det uppenbarligen inte gör det? Varför ska jag som kvinna vara moralisk och hänsynstagande om mannen inte är det?

”Det är inte en genusfråga”, säger Någon.

Och det kanske det inte är, generellt sett. Men specifikt, i mitt eget huvud, så undrar jag om det ändå kanske spelar roll. Att jag vänder mig mot att ta det moraliska ansvaret för kvinnor och barn som inte är mina, för att jag vill undvika att bli en kvinnoklyscha.

Vill för allt i världen inte vara en kvinnoklyscha.