Hans röst

29 Mar

Vårt första telefonsamtal någonsin sträcker sig 50 minuter. 44-åringen pratar och pratar – om sin resa, om vad han ska göra, om jobbet. Jag ligger i min säng och lyssnar. Ställer frågor ibland, kommenterar ibland.

– Ja, exakt så, du formulerade precis vad jag ville säga! utbrister han nöjt, då och då.

Jag älskar hans röst. Den tar sig hela vägen från Skånes kust, ner mellan mina lår. Ibland hör jag inte ens vad han säger, jag hör bara hans mjuka rullande röst och hans välbekanta tonfall.

Sedan frågan han om mig. Hur jag har det. Vad jag har gjort i helgen. Vad jag ska göra i påsk.

Jag orkar inte berätta att jag precis gråtit i telefonen när jag pratat med Någon som var ledsen för att jag dolt min relationsstatus på facebook utan att säga det till honom. Jag orkar inte gå in på hur insikten att jag och Någon måste dela upp våra saker på riktigt snart, får det att skära i hjärtat av sorg. Jag orkar inte prata om hur jag på en och samma gång kan vara säker på att jag tog rätt beslut, och samtidigt undra varför i helvete jag inte kunde få mitt äktenskap att funka.

Istället säger jag att det är rätt bra. Att jag flyttar till veckan. Att jag varit hos min bästis i helgen. Att min mamma fyller år i påsk. Sedan låter jag honom fortsätta prata medan jag lyssnar på hans röst.

Och det känns okej.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: