Besinningslöst smärtsamt och underbart

16 Jun

ExNågon kommer med kanske den funderingen i vår ”process”. Vi har börjat maila varandra för att reda ut lite tankar och få upp dem på bordet. Det är svårt att ta diskussionen öga mot öga, och därför skriver vi istället. Kanske är det fegt, men konflikträdslan vi båda lider av gör att det omöjligt att ta de riktigt tunga bitarna på annat sätt. Nu skriver exNågon:

”Du skriver att du helt enkelt inte var kär i mig längre, och jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Har funderat en hel del på det ordet sista tiden, och faktum är att jag inte vet om jag var kär i dig heller. Någonsin. På riktigt kär, som i upp över öronen förälskad. Jag har varit det i andra. Så där besinningslöst smärtsamt och underbart kär. De känslorna kan jag inte minnas att jag hade för dig, inte ens i början. Däremot älskade jag dig helt och fullt. En stark känsla av djup samhörighet som jag inbillade mig var så mycket viktigare och starkare än förälskelsen. Så här i efterhand kan jag undra om jag hade fel. Om en av anledningarna till att det gick som det gick var att mina känslor kanske aldrig var riktigt de rätta egentligen. Att det fattades något, hela tiden. Jag vet inte.”

Min första tanke är att det är en barnslig motreaktion till mina ord om att jag inte var kär i honom längre. ”Amendurå” liksom. Men när jag tänker efter så är det inte alls ormiligt att det var så. Att vi träffades och klickade som vänner och kände en otroligt stark känsla av samhörighet, och blandade ihop de känslorna med förälskelse. Vi ville ju så gärna träffa någon, och när man inte haft ett förhållande innan – hur vet man då hur det ska kännas? Jag tror vi blandade ihop stark vänskap med längtan efter den stora kärleken.

Jag hoppas att vi kan behålla en del av vänskapen även om inte kärleken höll.

Annonser

5 svar to “Besinningslöst smärtsamt och underbart”

  1. Isabelle 16 juni 2010 den 10:27 #

    AJ AJAJJJJ.

    Men kanske vitkigt ont, att man tänker sådär lite djupare i relationen. Vad var det egentligen?

    Om man får tillge sina egna erfarnheter så hade jag det så med min första pojkvän, dock var vi mycket unga. Men var ett par och bodde ihop i 3 år. Sen tittade vi på varann och bara ”shit, vi är ju polare” Och när jag tänker efter så var jag heller aldrig kär i honom, uppöver öronen förälskad liksom, men jag älskade honom och hans och mitt förhållande var mycket enklare än det jag lever i idag. Men idag känner jag något, massor, vilket betyder mer. (men även fast vi inte var ”dödskära” så gjorde seperationen jävligt ont)

    • Dräng-Jenny 16 juni 2010 den 11:25 #

      Isabelle, jag känner igen det du skriver om att det var enkelt. Hela tiden var det enkelt, vardagen, att leva ihop – helt friktionsfritt. Det var så lätt. Att sedan tvivlen gnagde är en annan sak.

  2. Isabelle 16 juni 2010 den 13:25 #

    Exakt. Allt bara rullade på, inga besvikelser, inga krav för det fanns inget behov.
    Och den där jobbiga känslan att man alltid var öppen och intresserad av andra, fast man egentligen också vad ägd.

    Idag lever jag i en dramatisk och passionerad relation, passar mig mer som person. Fast det är rätt jobbigt, haha

  3. emster 16 juni 2010 den 18:55 #

    Ja hoppas! han verkar ju vara en fin man, även om inte känslorna finns kvar där.

  4. sara jay 18 juni 2010 den 10:21 #

    jag förstår verkligen hur du tänker med dina amedurå-känslor men alltså, modigt av grabben att berätta som det verkligen känns ändå. och speciellt per mail, jag hade skakat rätt mycket innan jag tryckte på sänd i det läget.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: