Svart

23 Jun

Jag blir nästan aldrig arg. Det är  inte min grej. Framförallt blir jag aldrig besinnigslöst arg, jag skriker inte, jag härjar inte, jag säger inte hemska saker i affekt som jag ångrar i efterhand.

Jag är en civiliserad och rationell människa. Vi kan prata om det här. Ett kontrollfreak kan man också kalla det.

Men på måndagen när jag åker hem från jobbet är hjärnan svart av ilska. Jag sitter på tunnelbanan och försöker hindra tårarna från att tränga fram. Försöker tänka på annat. Försöker tänka på jobbet. Men tankarna återvänder ständigt till hur 100 kg lammkött hånglar upp mig bakom husknuten, hur vi fnittrar över att vi båda vinglar och inte kan gå rakt, mina små fötter på hans stora i gräset. Hur jag ser fram emot att få sova bredvid honom när festen är slut, när fyllan bränt ut våra sista krafter och vi kommer däcka på den där madrassen, i pingisrummet. Hur han sedan, så fort att jag inte fattade hur det gick till, låg med det där jävla horludret istället. På vår madrass.

Jag blir så arg att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Käkarna maler, tårarna bränner. När jag kommer innanför dörren till min lägenhet exploderar jag. Tårarna sprutar och snoren rinner, jag skriker åt min säng och slår på min kudde. Jag kallar honom vidriga saker, och henne ännu värre. Jag spottar och fräser och svär, och det är så vansinnigt befriande. Även om det bara är mina sovrumsväggar som hör, så är det skönt.

Kanske, i detta mitt nya liv, ska jag vara lite mera arg.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: