Ensam vid ett vägskäl

11 Aug

Jag förstår inte att jag inte hade tänkt på möjligheten att någon ny skulle kunna besväras av min historia. Att jag skulle kunna komma att bestraffas retroaktivt för mina svek. Att någon ny skulle kunna ha tillitsissues för att jag tidigare varit notoriskt otrogen.

Tanken hade bara inte slagit mig, att det skulle kunna bli så.

Så hör Någon annan av sig och berättar att han är i Stockholm över helgen. Själv. Han vill ses. Och trots att jag inte har någon som helst överenskommelse om exklusivitet med Aslan så tackar jag nej. Aslan upptar alla mina tankar dessa dagar och det finns inget sug efter någon annan. Det handlar till viss del om respekt för Aslan, men mest om respekt för mig själv. Jag tackar nej för att jag inte är sugen och jag tackar nej för att jag vill göra det rätta. This time around.

Därför känns det orättvist när Aslan säger till mig, en sen natt på fyllan i hans tusenochennatt-säng, att han har svårt att tro att jag inte skulle vara otrogen. Jag har inte tänkt tanken, och vi har inte ens pratat om exklusivitet – ändå drar han det kortet på mig? Jag blir förbannad. Förbannad och lite trött, för är det något jag har gjort de senaste åren så är det att jobba på en relation som dras med tillitsproblem. Jag har kämpat och slitit för att få något hopplöst att fungera. Och jag har misslyckats. Jag är så innerligt trött på det. Jag vill inte gå in i något som behöver jobbas på från scratch. Det ska ju vara enkelt. I början.

I min hjärna växer problemet. Från ett fyllesnack som jag inte ens minns ordagrant, till ett reellt vägskäl där jag måste välja. Gå in i något nytt och kämpa redan från början, eller lägga ner helt och hållet. Min hjärna gör sånt. Den springer sin egen väg utan att involvera. Och plötsligt står den där, ensam, vid ett vägskäl.

Men jag tar ett steg tillbaka. Ni vet, det är nya tider nu. Nytt liv. Och jag har lärt mig av historien – jag försöker bromsa istället för att rusa, involvera istället för att exkludera. Jag tar ett steg tillbaka och konstaterar att om Aslan har tillitsissues så är det först och främst hans problem. Jag måste inte hantera det. Jag kan ta ett steg tillbaka, njuta av nuet och inte rusa iväg, inte problematisera, inte ta förhastade beslut. Det är inte värt att kasta bort det jag har med Aslan för att min hjärna har konstruerat ett vägskäl på alldeles för lösa grunder. Det är möjligt att det blir ett problem på riktigt, senare. Men just nu är det inte det.

Jag känner mig lugn.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: