Handlöst och utan skyddsnät

20 Sep

Jag vaknar i Aslans armar, i värmen och närheten. Håret på hans bröst kittlar mot min näsa. Till hälften i sömnen hittar min hand hans kind, min tumme stryker först den lena huden under ögat, sedan det strävmjuka skägget längs käken. Mina fingertoppar mot hans lilla örsnibb. Lejonmanen som lockar sig i nacken.

Jag sover gott i tusenochennatt-sängen nu. Tryggt och lugnt, hela natten. Och på väg till jobbet minns jag hur Någon, för längelänge sedan, frågat mig om jag upplevt en kärlek där man fullkomligt faller – handlöst, utan skyddsnät och säkerhetslinor.  Och jag minns att jag svarade att det aldrig fanns något behov av skyddsnät när jag träffade exNågon. Det var så safe som det kunde bli.

Men nu: något helt annat. Jag har fallit så hårt för Aslan att jag har svårt att förstå det själv.

Jag blir rädd när jag tänker på hur mycket han skulle kunna såra mig nu. Kontrollfreaket i mig kan nästan inte andas av det faktum att jag inte kan göra annat än att hoppas att han vill fortsätta träffas. Det känns som jag har lagt upp hjärta, hjärna, kropp, själ på ett fat och bara ”varsågod”. Och han skulle så enkelt  kunna ha sönder allting. Om han ville.

Ändå finns det inget annat jag kan göra än att stå där med det självutlämnande fatet och hoppas att han tar emot det. Det finns inte en chans att jag backar nu, hur rädd jag än är. För känslan i magen när han ser på mig och kallar mig ”finaste” – den slår allt annat i världen just nu.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: