Arkiv | oktober, 2010

Samvetsskruvarna

31 Okt

Allt exNågon ville var att gå en sväng på stan på lördagen, köpa fikabröd och gå hem och göra kaffe. Fika på balkongen. Laga nåt gott på kvällen och dela på en flaska vin. Se en film. Ha sin själsfrände alltid nära. Det var inte så att han egentligen ville något annat men nöjde sig med det – det var vad han önskade. Han kunde inte tänka sig ett bättre sätt att spendera en helg än med mat, underhållning och sällskap inom bekvämt räckhåll. Det lilla livet.

Och när jag tänker på att han hade allt det där. Att det var klart. Att allt han önskade och ville ha av livet var fixt och färdigt. Och att jag förintade det. Att jag tog det ifrån honom, hans trygghet, hans välbekanta vardagsmatta under fötterna. Den ryckte jag. Bort.

Tanken på att han är ensam nu. Att han sitter själv och lyssnar på sina skivor och äter en bulle till kaffet. Ensam. Att det ibland blir lördag kväll och att han ibland är ensam då. Att han ibland dricker några öl själv och äter chips själv och kollar på TV själv och går och lägger sig själv.

Fan, det skär i hjärtat så jävla mycket. Jag vet vet vet att det inte är mitt ansvar längre. Och att det aldrig har varit det. Men jag kan inte hjälpa att min hjärna ibland målar upp sorgliga ensamhetsbilder och vrider åt samvetsskruvar tills mina revben gör ont.

Annonser

Istället för trötta rosor

23 Okt

Jag har sagt det förr och här kommer det igen: jag är inte romantisk. Klasssisk blommor och choklad-uppvaktning  är inget för mig. Det är så klyschigt och intetsägande och platt. Jag blir bara irriterad.

Men det finns annat som får mitt hjärta att slå dubbelslag. Som när jag och Aslan är ute och dricker öl med vänner, fantastiska roliga fina vänner, och kvällen är precis så där gapflabbig och allvarspratig och fnissförtrolig som jag vill ha den, och jag plötsligt upptäcker att jag har fått ett sms från Aslan som sitter vid andra sidan av bordet.

”Dock att du är världens snyggaste”

Inget hugg

22 Okt

Jag vet att svartsjuka inte är ett mått på kärlek. Jag vet det. Men när exNågon frågar om jag har träffat någon ny och jag frågar honom samma sak, och han svarar att det finns någon. Inget seriöst, men någon. En fling.

När han säger det och jag enbart känner glädje för hans skull, när det inte någonstans i mig finns svart- eller avundsjuka, när jag önskar av hela mitt hjärta att han ska träffa någon som uppskattar honom på ett sätt som jag inte förmådde – då kan jag inte låta bli att undra om det är ett tydligt tecken på att vi gjorde rätt när vi gick skilda vägar. Att det trots allt är ett mått på hur jag kände för honom.

Jag tänker att jag borde få åtminstone ett litet hugg i hjärtat när han berättar om sin fling. Att bilden av honom dejtandes någon annan, någon som inte är jag, borde kännas. Även om jag rent intellektuellt inte är svartsjuk så borde jag instinktivt känna åtminstone lite avundsjuka. Men icke. Inget hugg.

Innan vi gick sönder pratade vi om att ligga med andra, inom äktenskapets ramar. Ett ”öppet förhållande” if you will. Och inte heller då kände jag svartsjuka. Tanken på att min man skulle ha sex med någon annan rörde mig inte i ryggen. Det är inget gott tecken, det kan omöjligt vara det.

Jag, då och nu

18 Okt

Jag och exNågon sitter på ett kafé på Götgatan och dricker te. Det är höst överallt. En gång, i ett annat liv, gifte vi oss precis den här tiden. För att vi båda gillade hösten, för att det var då vi träffades, för de fantastiska färgerna och för att vi inte ville ha ett sommarbröllop som alla andra. För att mitt röda hår gjorde sig så bra mot brandgula lönnlöv. Och för att vi älskade varandra, förstås. Ibland glömmer jag nästan bort det.

Jag vill berätta för exNågon om Aslan. Inte specifikt om Aslan, men jag vill berätta att det finns någon ny i mitt liv. Jag har funderat ett tag på vad som är schysstast mot exNågon – att berätta eller att inte göra det. Mår han bättre av att veta eller av att inte veta? Om jag för en gångs skull inte ska agera utifrån mina egna behov, utan från vad som är bäst för honom?

Men jag behöver inte fundera länge på det, för plötsligt frågar han:

– Har du träffat någon?

– Ja, svarar jag.

– Är det seriöst? undrar han.

– Ja, det är det, säger jag.

– Du pratade om att du inte trodde på monogama relationer överhuvudtaget.

– Det var nog snarare vår relation som inte var så bra.

ExNågon tystnar. Ser på mig med sorg i ögonen.

– Men nåt av det vi hade var väl bra ändå? frågar han.

– Ja, det är klart att det var, svarar jag.

Det handlar inte om att vårt förhållande var ett dåligt förhållande. Det handlar om att det vi hade var fel för mig och att jag inte mådde bra. Jag vred och vände på situationen för att komma fram till en lösning som innebar att vi kunde fortsätta leva ihop. Och då blev det naturligt att ifrågasätta hela tvåsamhetsnormen, inklusive det traditionella äktenskapet och sexuell monogami.

– Grubblar du fortfarande lika mycket? frågar exNågon.

Det gör jag inte. Om något inte är bra så funderar, analyserar och ältar jag. Men jag har inga problem med att uppskatta det som är bra och låta det vara just bra. Den kvinnan som han beskriver – den struliga och ifrågasättande kvinnan som inte kunde finna ro – hon är inte jag. Inte längre.

Jag fick inte plats i formen, men det var formen det var fel på – inte på mig. Jag förstår det nu.

Det där ordet

13 Okt

”Du är flickvän” skriver Någon till mig på MSN.

”Va, är jag?” frågar jag.

”Du är kär, du har tandborsten hos honom, du ska få presenter – du är flickvän” svarar Någon.

”Okej då” skriver jag. ”Jag är väl det där… ordet… du skrev”.

Jag och Aslan har inte pratat om att ”vara ihop”. Vi pratade om att dejta exklusivt och sedan har det rullat på och känts hur bra som helst. Men vi har inte pratat om att uppgradera. Jag vet dock att andra runt omkring oss definierar oss som ett par. ”Medtag pojkvän” skrev någon i en inbjudan. Och jag hör en av Aslans vänner säga i telefonen att han är ”med Aslan och hans tjej”.

Det är ändå svårt att tänka sig det. Inte för att det inte känns bra eller för att jag inte vill, utan för att det känns så oerhört ovant. I nästan nio år var jag sambo, fästmö och fru. Sedan var jag nyseparerad, nyskild och singel. Och nu ännu ett nytt epitet. Min hjärna hänger inte riktigt med.

Dagen efter jag och Någon haft diskussionen om det där ordet skriver Aslan till mig:

 ”Nu kallar jag dig för min flickvän, bara så du vet.”

Jag opponerar mig inte. Jag vänjer mig bara vid tanken. För att jag gillar den.

En positiv känsla som ändå äter upp

6 Okt

Det är inte på något sätt en obehaglig känsla. Den är jobbig, men den är inte dålig. Känslan är inte ångestfylld. Den är i grund och botten positiv. Men den äter upp mina tankar och den snurrar i min mage och jag försöker att inte tänka på den och jag lyckas ibland ganska länge om jag verkligen distraherar mig med något jag tycker om men sen tappar jag fokus och plötsligt suger det till i magen och hjärtat slår en kullerbytta.

Känslan av att sakna. Så mycket att man går sönder litegrann, men inte på ett dåligt sätt. En söndring som inte är destruktiv. Hur det nu går ihop. En längtan efter någon som är hundratals mil bort, men som faktiskt kommer hem alldeles snart. Efter någon som skickar de bästa smsen varje dag. Efter någon som får mig att fånle som en annan tönt när jag sitter och knappar in larviga <3-tecken i mina sms till honom.

Fan Aslan, kom hem snart. Jag längtar så mycket efter dig.

Aldrig möttes de tu

4 Okt

Jag brukade känna mig så splittrad. Som om jag var två helt olika personer. Ena delen av mig var den kaxiga, twittriga bloggerskan som ville träffa nytt folk och bli full och vara fri och skriva stort och flyga högt. Men också den som var anonym och inte spillde sin identitet till folk hur som helst och därför inte kunde vara så fri som hon ville.

Den andra delen var den gifta, präktiga, duktiga. Den som levde det stillsamma parlivet, som hade ett vuxet jobb, etablerade vänskapskretsar och en färdig form att passa in i. Den som kände sig instängd och kvävd och som alltid skådade grönare gräs. 

Och aldrig möttes de tu. Det var två tydligt separerade personer och ingen av dem trivdes särskilt bra med livet. Det var jobbigt att leva så. Jag ville inget hellre än att förena de två delarna, men jag visste inte hur det skulle kunna vara möjligt. Jag var inmålad i ett hörn och såg ingen annan väg ut än att riva väggarna och börja om på nytt.

Och nu står jag här idag och känner mig hel. Jag har Aslan som känner båda mina delar. De vänner som jag umgås med till vardags har också hela mig. Min syster vet allt, mina föräldrar vet en del och min bror vet litegrann. Det är ganska lagom. Det är tillräckligt för att jag ska känna mig hel, utan att alla jag känner behöver ha exakt alla detaljer. Allt det jag längtade efter – att få vara kaxig, träffa folk och flyga fritt hela tiden och inte bara anonymt på nätet – det har jag nu.