Jag, då och nu

18 Okt

Jag och exNågon sitter på ett kafé på Götgatan och dricker te. Det är höst överallt. En gång, i ett annat liv, gifte vi oss precis den här tiden. För att vi båda gillade hösten, för att det var då vi träffades, för de fantastiska färgerna och för att vi inte ville ha ett sommarbröllop som alla andra. För att mitt röda hår gjorde sig så bra mot brandgula lönnlöv. Och för att vi älskade varandra, förstås. Ibland glömmer jag nästan bort det.

Jag vill berätta för exNågon om Aslan. Inte specifikt om Aslan, men jag vill berätta att det finns någon ny i mitt liv. Jag har funderat ett tag på vad som är schysstast mot exNågon – att berätta eller att inte göra det. Mår han bättre av att veta eller av att inte veta? Om jag för en gångs skull inte ska agera utifrån mina egna behov, utan från vad som är bäst för honom?

Men jag behöver inte fundera länge på det, för plötsligt frågar han:

– Har du träffat någon?

– Ja, svarar jag.

– Är det seriöst? undrar han.

– Ja, det är det, säger jag.

– Du pratade om att du inte trodde på monogama relationer överhuvudtaget.

– Det var nog snarare vår relation som inte var så bra.

ExNågon tystnar. Ser på mig med sorg i ögonen.

– Men nåt av det vi hade var väl bra ändå? frågar han.

– Ja, det är klart att det var, svarar jag.

Det handlar inte om att vårt förhållande var ett dåligt förhållande. Det handlar om att det vi hade var fel för mig och att jag inte mådde bra. Jag vred och vände på situationen för att komma fram till en lösning som innebar att vi kunde fortsätta leva ihop. Och då blev det naturligt att ifrågasätta hela tvåsamhetsnormen, inklusive det traditionella äktenskapet och sexuell monogami.

– Grubblar du fortfarande lika mycket? frågar exNågon.

Det gör jag inte. Om något inte är bra så funderar, analyserar och ältar jag. Men jag har inga problem med att uppskatta det som är bra och låta det vara just bra. Den kvinnan som han beskriver – den struliga och ifrågasättande kvinnan som inte kunde finna ro – hon är inte jag. Inte längre.

Jag fick inte plats i formen, men det var formen det var fel på – inte på mig. Jag förstår det nu.

Annonser

4 svar to “Jag, då och nu”

  1. Pär N. 18 oktober 2010 den 21:23 #

    Bara så bra :-) Funderar också över formen, en del.

    • Dräng-Jenny 19 oktober 2010 den 07:47 #

      På vilket sätt funderar du då? Det finns ju så många sätt att göra det på, så många olika former. Jag lägger ingen värdering i valet av form, jag vet bara vad som inte passade för mig.

  2. emster 19 oktober 2010 den 07:56 #

    vad härligt. det måste vara skönt att du kanske kan slappna av nu och bara vila i det som är.

  3. sara shotgun 19 oktober 2010 den 09:27 #

    starkt att säga som det är till någon.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: