Ingen kan vara historielös

Den här viljan att sudda bort, radera, trycka undan och gå vidare. Blicka framåt och glömma det som varit. Jag vet inte om den viljan är så bra.

Jag har massor av saker kvar hos exNågon och en stor del av mig vill bara slänga allting. Även grejerna som fanns i mitt liv innan jag träffade honom. Jag vill bara vara här, i mitt liv här och nu, jag vill vara historielös och fri och inte tyngd av minnen och bagage.

Mina vänner och min umgängeskrets består till 95 % av folk som känt mig kortare än ett halvår. Det är på samma gång en väldigt märklig och en väldigt skön känsla. Jag har börjat om och nystartat, och det gick och jag kunde och jag klarade det. Men dåtiden finns ju där ändå, även om jag har packat ner den i flyttlådor och märkt dem med ”mitt” och ställt dem i exNågons källarförråd.

Jag har inga saker hos Aslan. Men jag har minnen. Så väldigt många minnen, så många upplevelser, så många symboler. Hur kan man ha det efter så kort tid? Hur kan allting runt omkring mig påminna så mycket om honom?

En del av mig vill radera, förstöra, slänga bort. Deleta låtarna i min inbox, unsubscribea på vår playlist, radera alla sms. Hidea honom på facebook, slänga bilder på datorn, sluta följa på twitter. Bara tvätta rent, få det att försvinna och låtsas att det aldrig har funnits. Men sedan tillkommer ju allt det där som inte går att göra sig av med. Namnet på hans gata. Palestinasjalen. Kokostopparna i naturgodishyllan. Köksredskapen i trä. Thaikyckling med röd curry. Skrutten. ”Du kan va”.

Jag är inte historielös. Ingen kan vara det. Men jag vet inte vad jag ska göra med mina flyttlådor.

</3

Så tar det slut och går sönder och man var för olika och man ville för olika och man kunde inte mötas och det gick inte längre och det gör så ont för man trodde verkligen att det skulle funka och ändå så gick allt bara sönder.