Ingen kan vara historielös

20 Dec

Den här viljan att sudda bort, radera, trycka undan och gå vidare. Blicka framåt och glömma det som varit. Jag vet inte om den viljan är så bra.

Jag har massor av saker kvar hos exNågon och en stor del av mig vill bara slänga allting. Även grejerna som fanns i mitt liv innan jag träffade honom. Jag vill bara vara här, i mitt liv här och nu, jag vill vara historielös och fri och inte tyngd av minnen och bagage.

Mina vänner och min umgängeskrets består till 95 % av folk som känt mig kortare än ett halvår. Det är på samma gång en väldigt märklig och en väldigt skön känsla. Jag har börjat om och nystartat, och det gick och jag kunde och jag klarade det. Men dåtiden finns ju där ändå, även om jag har packat ner den i flyttlådor och märkt dem med ”mitt” och ställt dem i exNågons källarförråd.

Jag har inga saker hos Aslan. Men jag har minnen. Så väldigt många minnen, så många upplevelser, så många symboler. Hur kan man ha det efter så kort tid? Hur kan allting runt omkring mig påminna så mycket om honom?

En del av mig vill radera, förstöra, slänga bort. Deleta låtarna i min inbox, unsubscribea på vår playlist, radera alla sms. Hidea honom på facebook, slänga bilder på datorn, sluta följa på twitter. Bara tvätta rent, få det att försvinna och låtsas att det aldrig har funnits. Men sedan tillkommer ju allt det där som inte går att göra sig av med. Namnet på hans gata. Palestinasjalen. Kokostopparna i naturgodishyllan. Köksredskapen i trä. Thaikyckling med röd curry. Skrutten. ”Du kan va”.

Jag är inte historielös. Ingen kan vara det. Men jag vet inte vad jag ska göra med mina flyttlådor.

Annonser

3 svar to “Ingen kan vara historielös”

  1. isabelle 21 december 2010 den 23:27 #

    jag har tänkt mycket på det där, att jag bytt ut stora delar av min umgängeskrets ungefär vart femte år. jag har ju kvar dem, vi mejlar och ses nån gång ibland, men när man flyttar är det omöjligt att behålla samma relation som man hade förut. jag definieras av min omvärld, jag blir till i deras ögon. mina vänner är behållare för mitt jag, när jag känner mig vilsen och osäker på hur och vem jag är så kan jag fråga dem: de vet. när hela umgängeskretsen successivt byts ut under relativt kort tid så uppstår en viss desorientering. jag känner mig ibland så sliten mellan roller, så förvirrad inför vem jag har varit och blivit, vad som egentligen är äkta, vad som är härmning och minnen. jag älskar att byta ut alla låtarna på mp3-spelaren när någon försvinner ur mitt liv, samtidigt kan man aldrig helt deleta nån. han ekar i min kropp, jag har kvar orden jag lånade av honom, tankarna han planterade. det kan vara fint tycker jag, även om han kanske inte var så himla bra egentligen. jag har så svårt att förlika mig med förgänglighet och situationsbundna, tidsspecifika känslor. kan något verkligen ha varit så bra och vackert om det tog slut så snabbt? men ja, det kan det ju. just då.

    • Dräng-Jenny 22 december 2010 den 09:23 #

      Åh Isabelle, tack för fantastisk kommentar! Jag känner igen mig i allt du skriver – om att definieras av sin omvärld, att vännerna är behållaren för ens jag, desorienteringen, rollslitningen. Och förstås ekot av någon annan i ens kropp och tankar. Och svårigheten i att förlika sig med förgängligheten.

      Tack för fina ord, nya tankar och bloggbränsle <3

      • Isabelle Ståhl 22 december 2010 den 18:10 #

        tack själv<3 jag ska nog också blogga. du kanske inte vill att man länkar till den här bloggen? isåfall gör jag självfallet inte det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: