Arkiv | januari, 2011

Att prata utan att såra och lyssna utan att känna sig anklagad

25 Jan

Jag har skrivit om det förut – om att inte berätta allt för varandra. Om mitt skymningsland. Men i mitt skymningsland finns två typer av tankar. Där finns dels de där obearbetade och ofärdigtänkta spontanfunderingarna, felformuleringarna och konstiga undringarna. Och där finns dels de där egna striderna som man måste utkämpa med sig själv, som andra varken behöver eller bör hantera.

Fast nu när jag lärt känna Aslan ganska väl, så vill jag ändå in och tassa i skymningslandet – i den där första kategorin av tankar. Jag vill berätta vad jag tänker på utan att fundera på om det är särskilt smart eller strategiskt. Jag vill berätta vad som snurrar i min skalle utan att filtrera bort något som kan riskera att stjälpa lass. Jag och Aslan är förbi det nu. Vi tänker inte låta något stjälpa oss. Problemet är att det är alldeles för lätt – både att såra eller att uppfatta saker som anklagande – och när det händer går vi i försvarsställning och börjar argumentera. utan att någon egentligen har attackerat. Och allt man ville var att lufta lite funderingar.

Så hur berättar man vad man känner utan att det blir anklagande? Jag förstår att det ligger på bägge parters ansvar, både på den som talar och den som lyssnar. Men det är så svårt. Jag vill bli bättre på det. Jag vill inte hålla saker för mig själv på grund av rädsla för att det ska uppstå en argumentation som kanske leder till en konflikt. Det enda svaret jag kan komma på är att öva, öva, öva. Och att vara medveten och uppmärksam på sitt eget agerande.

Aslan: Det vi har varit bra på nu, och ska fortsätta med, är att säga vad vi tänker. För även om man lägger fram saker klumpigt så är det bättre än att inte lägga fram det alls i min värld.

Jag:  Men hur gör man för att inte ta åt sig och gå i försvarsställning? Det är assvårt att veta ju. Särskilt när man pratar om något som är extremt personligt.

Aslan:  Man övar sig väl, som du sa. Man hittar ett språk och sätt att kommunicera som fungerar.

Vi är så jävla bra på det här

21 Jan

Jag pratar med Någon vars förhållande tog slut i somras. Hennes kille lämnade henne och deras 1-årige son i en känslomässig soppa av ångest och trasigheter. Och i efterhand har Någon fått veta att killen kände sig överkörd i deras diskussioner – Någon är så verbal, tycker så mycket om att prata och är så duktig på att argumentera och formulera sig att hon tog över och inte lämnade någon plats kvar åt honom.

Och jag kan inte låta bli att tänka på diskussionerna som jag och Aslan har. Hur jämlika vi är i dem, hur ingen tar över, hur han utmanar mig och inte backar. Hur bra han är på att sätta ord på vad han tänker och stå upp för sig själv, och hur duktig han är på att lyssna till vad jag har att säga. Hur vi båda har blivit så jävla bra på att ta upp svåra och känsliga saker. Även om det ibland är jobbiga diskussioner, även om man riskerar att missuppfatta och bli sårad eller att göra den andre ledsen, så är det värt det. Det känns alltid bättre efteråt, vi lär oss alltid saker om varandra och dessutom ger övning färdighet.

Jag smsar Aslan för att berätta hur jävla glad och tacksam jag är för att vi pratar så bra. Han svarar:

”Är också så innerligt glad över att du kan matcha, sätta hårt mot hårt och att vi löser problem, även fast det kan vara jobbigt.  Inte bara glad över oss, dessutom stolt över att vi tar fighterna.”

Herregud, det kan ju bli precis hur bra som helst det här.

Ett steg närmare

17 Jan

Vi ligger på Aslans tusenochennatt-säng och hånglar. Datorn spelar Månskenssonaten och han vet inte om att jag älskar den. Inte än.

Min pappa spelade den på piano för min mamma när de precis hade träffats. Mamma var sjukt imponerad av hans pianoskills och pappa lät bli att berätta att det i princip var det enda han kunde spela.

Det finns så mycket Aslan inte vet om mig. Och så mycket jag inte vet om honom. När jag fortfarande var gift med exNågon längtade jag efter just den här fasen – när man lär känna en ny människa. När man får fråga om allt från livsviktiga värderingar till fjantiga petitesser, och när allt är nytt. När man får bli överraskad av nya vetskaper och när allt inte hunnit bli förutsägbart.

Men det är en hatkärlek jag känner, en dubbel och motsägelsefull känsla. För när jag är i lära-känna-fasen så blir jag samtidigt lite irriterad och frustrerad. Det är jobbigt att inte veta, att inte vara säker. Jag saknar tryggheten som det förutsägbara trots allt innebär, saknar att känna någon så väl att man inte behöver undra.

Så Månskenssonaten snurrar på spotify. Vi ligger jämte varandra, Aslan med huvudet på min arm.

– Om jag dör före dig så vill jag ha Månskenssonaten på min begravning, säger jag.

– Ska den vara i början eller i mitten eller i slutet av begravningen? frågar han.

– Det får du bestämma, jag vet bara att jag vill ha den, svarar jag.

Kanske en livsviktig värdering, kanske en fjantig petitess. Men oavsett – ett steg närmare tryggheten.

Gör om, gör rätt

8 Jan

Man tappar kontrollen och kör i diket. Man tittar fel på kartan, eller tittar inte alls, man missförstår och drar felaktiga och förhastade slutsatser och har svårt att se utanför den rutt man redan hade bestämt sig för.

Fast det är inte ens fel att två kraschar. Man är relativt överens och man tar ett gemensamt beslut att lämna det man hade i diket och försöka gå vidare, eftersom man inte har en aning om hur man ska kunna reparera och återgå. Man har inga verktyg. Man tittar på högen av skrot och ser olika saker och man står lite för nära för att kunna se vidden av vad som hänt. Man har ingen distans. Man har fortfarande kraschens dammiga rester i håret.

Men man kan inte gå vidare. Det är inte riktigt så enkelt. För sedan infinner sig den där fruktansvärda känslan av att något är fundamentalt fel. Varenda nerv i kroppen bränner. Det river i själen. Det är inte meningen att det ska vara såhär. Det här är fel. Det skulle ju vara vi. Man saknar så mycket att man går sönder och man längtar så man nästan inte kan andas. Men man försöker att acceptera och komma över. Släppa det. Arrangera sitt liv på det sätt som gör minst ont. Fylla luckorna med annat, fast det inte går, fast inget distraherar ens hjärna från tankarna på det som har försvunnit.

Och att man sedan får resa sig. Med blåmärken och skrapsår varvade med erfarenheter och lärdomar. Men med känslorna intakta. Fortfarande kär. Och att man får den största gåvan av alla: sina känslor besvarade. Att man tillsammans får reda ut och resonera, vrida och vända och analysera och fundera. Att man får försöka hitta gemensamma verktyg för att laga, att man får rita en ny karta, att man får göra om och göra rätt. Att trycket över revbenen får släppa och ersättas med fjärilar som dansar i magen. Att man får ligga i en säng en hel dag och ta igen förlorad tid. Att man får se in i välbekanta ögon som är beredda att kämpa, ögon som vet att det kommer att bli jobbigt men som ändå inte viker undan.

Att man får börja om. Det är den största ynnesten.

En bättre människa idag

3 Jan

Jag vill inte skriva något om det som hände mellan mig och Aslan. Om varför det gick sönder och tog slut och sedan gick sönder igen. För att jag inte vill, för att jag inte behöver och för att jag har lovat. Men jag vill skriva något om det som enbart handlar om mig. För ur ett rent egoperspektiv så lärde jag mig en massa saker av att vara ihop med Aslan.

Jag blev bättre på att hantera konflikter, att konfrontera och våga fråga och våga prata. Jag blev mer varse om mina egna prioriteringar, vad jag vill och vad jag behöver. Jag lärde mig att stå upp för mina behov och inte backa för mycket på det som är viktigt för mig.

När det tog slut lärde jag mig att jag har svårt för att vara själv och att mitt behov av att umgås med andra människor alltid kommer vara större än behovet av att vara ensam. Jag och exNågon pratade en del om ”egen tid” när vi levde ihop. För honom betydde ”egen tid” att han var ensam och pysslade med sitt utan att jag var med. För mig innebar ”egen tid” att jag umgicks med mina vänner utan att han var med. När man bor och lever tillsammans så är det lätt att man faller in i en rutin där den egna tiden blir mindre och mindre – att vi sedan definierade ”egen tid” på helt olika sätt är egentligen inte så viktigt, det är mer fascinerande att människor kan vara så olika.

Men det allra allra viktigaste jag lärde mig är att jag inte är once a cheater always a cheater. Jag var orolig för det innan – att det på något sätt skulle ligga i min identitet eller min personlighet att vara otrogen. Att det helt enkelt är sådan jag är.

Jag drömde om det på nätterna. Drömde att jag vaknade upp med någon annan och förbannade mig själv att jag hade så fruktansvärt dålig karaktär och med enorm ångest för att jag förstört det fina jag hade med Aslan. Och varje gång jag vaknade på riktigt och insåg att det bara var en dröm, att mitt samvete fortfarande var rent, var jag så lycklig.

Det var aldrig svårt att vara trogen mot Aslan.  Jag var så vansinnigt stolt över att vara hans flickvän. Utan gråzoner, utan att hålla dörrar till andra öppna. För jag har gjort det förut, vet ni. Jag har konverserat med män och bara råkat låta bli att nämna att jag var gift. För att hålla andra dörrar lite på glänt. Men med Aslan – aldrig. Det var aldrig någon kamp. Jag ville bara ha honom, alltid och hela tiden.

Så oavsett vad som hände mellan Aslan och mig så ångrar jag inte sommaren och hösten 2010. Jag är en bättre människa idag, tack vare honom.