Jag vill inte skriva något om det som hände mellan mig och Aslan. Om varför det gick sönder och tog slut och sedan gick sönder igen. För att jag inte vill, för att jag inte behöver och för att jag har lovat. Men jag vill skriva något om det som enbart handlar om mig. För ur ett rent egoperspektiv så lärde jag mig en massa saker av att vara ihop med Aslan.
Jag blev bättre på att hantera konflikter, att konfrontera och våga fråga och våga prata. Jag blev mer varse om mina egna prioriteringar, vad jag vill och vad jag behöver. Jag lärde mig att stå upp för mina behov och inte backa för mycket på det som är viktigt för mig.
När det tog slut lärde jag mig att jag har svårt för att vara själv och att mitt behov av att umgås med andra människor alltid kommer vara större än behovet av att vara ensam. Jag och exNågon pratade en del om ”egen tid” när vi levde ihop. För honom betydde ”egen tid” att han var ensam och pysslade med sitt utan att jag var med. För mig innebar ”egen tid” att jag umgicks med mina vänner utan att han var med. När man bor och lever tillsammans så är det lätt att man faller in i en rutin där den egna tiden blir mindre och mindre – att vi sedan definierade ”egen tid” på helt olika sätt är egentligen inte så viktigt, det är mer fascinerande att människor kan vara så olika.
Men det allra allra viktigaste jag lärde mig är att jag inte är once a cheater always a cheater. Jag var orolig för det innan – att det på något sätt skulle ligga i min identitet eller min personlighet att vara otrogen. Att det helt enkelt är sådan jag är.
Jag drömde om det på nätterna. Drömde att jag vaknade upp med någon annan och förbannade mig själv att jag hade så fruktansvärt dålig karaktär och med enorm ångest för att jag förstört det fina jag hade med Aslan. Och varje gång jag vaknade på riktigt och insåg att det bara var en dröm, att mitt samvete fortfarande var rent, var jag så lycklig.
Det var aldrig svårt att vara trogen mot Aslan. Jag var så vansinnigt stolt över att vara hans flickvän. Utan gråzoner, utan att hålla dörrar till andra öppna. För jag har gjort det förut, vet ni. Jag har konverserat med män och bara råkat låta bli att nämna att jag var gift. För att hålla andra dörrar lite på glänt. Men med Aslan – aldrig. Det var aldrig någon kamp. Jag ville bara ha honom, alltid och hela tiden.
Så oavsett vad som hände mellan Aslan och mig så ångrar jag inte sommaren och hösten 2010. Jag är en bättre människa idag, tack vare honom.
själv är bäste dräng 
Fint och lite sorgligt! Jag gillar verkligen Aslan-relationen, ur utvecklingsperspektivet. Det verkade mycket fint och bra. Jag identifierar mig ganska väl med det. Inte hur du utvecklats men att du utvecklats. Jag är fortfarande i ett förhållande men jag har lärt mig mycket. Förut var jag inte otrogen men samtidigt inte helt trogen heller, men nu är jag det. Fast vi inte behöver. Vi har ett öppet förhållande, men jag vill bara vara med honom. Om han är med någon annan vet jag att han får det, det känns givetvis jobbigt, men jag tror vi båda är kära i varandra och behovet inte finns för honom heller. Dock är det kanske bra att man får känna sig fri? Jag vet inte. Men jag är väldigt glad för honom.
Karin, jag kommer kanske att låta hård nu, men jag förstår faktiskt inte varför ni har ett öppet förhållande ifall du inte vill vara med någon annan och du tycker det skulle vara jobbigt om din snubbe var det. Du TROR att ni båda är kära och att din kille inte har behov av att ligga med nån annan. I mina öron låter det som en ganska klen bas att basera ett öppet förhållande på.
Borde du inte vara ärligare med vad du själv vill ha och behöver? Om du nu tycker det är jobbigt med ett öppet förhållande? Var rädd om dig själv!