Arkiv | februari, 2011

Stulna år

27 Feb

Tänker på exNågon. Tänker på alla åren vi hade tillsammans. Tänker att han investerade de åren i mig. Och att jag slängde bort dem.

Det känns som att jag stal de åren från honom.

Jag vet att han vill ha barn. Och han skulle bli en alldeles utmärkt pappa. Men han närmar sig 40 och det börjar bli bråttom och han trodde att jag var kvinnan som skulle bära hans barn och därför investerade han de åren i mig och sedan slängde jag bort dem och nu står han där. Och har bråttom.

Tänk om han inte hinner. Åh gud tänk om han inte hinner. Tänk om jag stal hans framtida familj.

Jag hatar honom lite men älskar honom mer

21 Feb

Aslan tvingar mig att ringa sjukhuset. Tvingar mig att boka läkartid, tvingar mig att ta tag i. Jag hatar honom lite för det. Men jag förstår varför han gör det, att han vill mitt bästa, att han vill ha mig i så gott skick som möjligt, så länge som möjligt.

– Jag har förlorat så många människor för att de inte kunnat hantera sina sjukdomar, säger han och jag vet att han har rätt.

Jag är dålig på att göra saker om jag inte känner mig känslomässigt motiverad. Jag är värdelös på att göra saker för att jag borde. Oavsett hur bra det är för mig. Och jag blir arg när andra säger åt mig vad jag ska göra.

Därför hatar jag honom lite för att han tvingar mig. Men jag älskar honom mer.

Logiken

15 Feb

Jag är sjuk. Jag vill inte vara sjuk.

Jag vill inte ta min medicin. För om jag tar min medicin betyder det att jag är sjuk. Ingen frisk människa tar medicin. Och jag vill vara frisk.

Jag vill vara frisk.

Att plötsligt älska

14 Feb

Mina föräldrar har aldrig sagt till mig att de älskar mig. Det är en big deal för mig. Inte för att de inte älskar mig – det är jag helt övertygad om att de gör. Jag har aldrig tvivlat på det. Men för att det har hämmat min egen benägenhet att säga till folk att jag älskar dem, och även att denna känsla blivit något extremt stort och lite problematiskt. När vet man att man älskar någon? Var går gränsen mellan att vara kär och att älska?

Jag har bara sagt till två personer i mitt liv att jag älskar dem. Jag har skrivit det till ytterligare några mycket nära vänner. Jag har fått höra det från fler än jag har sagt det till. Inte för att jag inte älskar dem tillbaka, men för att jag är obekväm med att säga det och känner mig osäker på själva definitionen av ”att älska”. Jag inbillar mig att det lättare för andra.

Det är sen eftermiddag. Jag sitter och slöchattar med Aslan och pratar om inget särskilt. Han verkar vara på dåligt humör,  jag frågar hur det är med honom och han svarar att han bara är trött.

[16:47] Aslan: Du vet att måndagseftermiddags-trötthet och humör är en sak. Att jag älskar dig en annan. Så du inte får för dig nått i huvudet.

Min första tanke är att han har skrivit fel. Han önskar mig något. Så ska det nog stå. Men när jag läser igen och inser att han nog faktiskt menar älskar så är min instinktiva reaktion att inte kommentera det. Bara låta det passera. Som om det faktum att jag kommenterar det skulle kunna förstöra det eller göra det osant. Som att han skulle ta tillbaka det ifall jag inte låter det försvinna ut i cyberrymden.

Sedan tittar jag på hans ord igen. Jag älskar dig. Mina revben exploderar. Det suger till i magen och jag vet inte var jag ska göra av mina händer. Jag pillar nästan bort en knapp på mitt tangentbord i ett desperat försök att hålla fast mig i något. Han älskar mig. Jag älskar honom. Jag älskar Aslan.

Sedan gör jag det. Sedan vågar jag kommentera.

[16:47] Jag: Skrev du precis att du älskar mig?

Tänk om han ångrar sig? Tänk om han inte menar det? Tänk om det var något han bara slängde ur sig, något han säger till folk hur lätt som helst, tänk om det inte betyder något för honom?

[16:48] Aslan: ….

[16:48] Jag: Dock att du gjorde det.

[16:48] Aslan: Dock att jag kanske gör det…

[16:48] Jag: Dock att jag kanske tänkte att jag älskar dig innan vi gjorde slut men inte vågade säga det.

För så var det. Jag minns att jag satt på bussen och tittade ut genom fönstret och tänkte ”shit, jag tror att jag älskar honom”. Men jag hade inte en tanke på att säga det till honom – jag hade knappt accepterat tanken själv. Och efter att vi gjorde slut var det ju liksom inte riktigt aktuellt att säga det, även om jag fortfarande kände så.

Plötsligt står det där på min skärm, mitt framför näsan på mig. Jag älskar dig.

Och nu kan jag inte sluta säga det till honom. Jag vill säga det hela tiden.
Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar dig.

Han ger mig allt jag vill ha

6 Feb

Det är söndag och vi har spenderat timmar och åter timmar i sängen, vi har sovit och ätit och hånglat och kollat på TV-serier i sängen och jag har lämnat den för att handla och för att vara barnvakt, sedan har jag återvänt och han ger mig allt jag vill ha och jag behöver inte vara rädd och jag behöver inte undra om jag vill för mycket och jag behöver inte backa eller hålla igen eller tveka och stå med ena foten på bryggan utan att våga hoppa i båten, och för allt detta – för att livet är så gott mot mig och för att han mer än jag någonsin vågat önska – är jag djupt tacksam.

Att ångra sig och säga förlåt

4 Feb

Jag ska gå på konsert med Aslan och se ett band som är exNågons favoriter. Jag behöver lyssna in mig och frågar exNågon om han har nån playlist jag kan få snylta på. Det har han inte och det är sent på kvällen, men en halvtimme senare trillar det ändå in en playlist i min inbox. Som han har snickrat ihop åt mig.

Och jag tänker på mina vänner. Världens roligaste, klokaste, bästa vänner. Och jag tänker på Aslan. Världens mest fantastiska människa. Och jag tänker på min familj. Världens underbaraste syskon och världens finaste föräldrar. Och jag tänker på världens bästa exmake. På hur illa jag har behandlat honom. Att jag svikit, bedragit, lämnat, glömt och lurat honom. Att jag förstört hans förmåga att känna tillit, att jag sabbat hans självförtroende och fått honom att bygga upp murar för att skydda sitt sårade hjärta. Och att han ändå vill vara min vän, trots att jag varit ett svin mot honom.

Jag tänker att jag inte förtjänar det.

Och för första gången ångrar jag mig. Jag ångrar inte att jag lämnade honom, men hur jag gjorde det. När jag berättade för honom om mina otroheter frågade han mig om jag ångrade mig. Och jag svarade nej. Det var sant då, jag ångrade mig inte då. Men jag ångrar mig nu. Jag hade kunnat vänta. Jag hade kunnat vänta med att träffa andra och gjort slut på vårt äktenskap först. Jag borde ha gjort så.

Jag skäms. Jag föraktar mig själv för att jag inte var mer rakryggad och ärlig när vårt förhållande gick sönder. När jag hade sönder det. Och jag inser att jag aldrig bett honom om ursäkt och sagt att jag ångrar vad jag gjorde.

Jag tror det är dags att säga förlåt.