Arkiv | april, 2011

Utan facit

29 Apr

Visst är det en ynnest att få börja om på nytt. Göra en omstart av livet och välja en annan väg. Att få lära känna någon ny, att få lära av sina misstag och göra rätt. Utvecklas, bli en bättre människa. Eller i alla fall en annan människa.

Men det finns en baksida av att börja om från början. Att inte känna varandra. Att inte förstå beteenden och mönster, att inte veta vad de betyder eller beror på. Att behöva gissa, gissa fel, utgå från felaktiga grunder och göra antaganden som inte stämmer.

Man lär sig med tiden förstås, ett steg i taget osv. Men nog är det frustrerande på vägen dit.

Annonser

Misströstan och hopp

26 Apr

Jag sitter på en buss och jag är full och trött och klockan är över 3 och jag har tjafsat med Aslan igen och jag tänker de där orden som jag nästan inte vågat tänka tidigare.

Jag vet inte om jag orkar.

Det är så mycket drama hela tiden. Det är så mycket tjafs och så mycket strul och vi är så olika och det tar så vansinnigt mycket energi att jag blir alldeles jättetrött och jag vet inte om det är värt det. Det har varit så mycket konflikter den senaste tiden att jag faktiskt inte vet om jag pallar. Jag och Aslan står och bankar våra huvuden i väggen med problem som vi inte har någon lösning på. Vi står och trampar. Vet inte vad vi ska göra – men vet att vi inte kan ha det så här.

Hjärnan är så trött. Men hjärtat så oerhört levande. Jag älskar honom så vansinnigt mycket och jag tänker inte ge upp honom, men jag sitter på en buss och klockan är 3 och jag är full och trött och vi har bråkat och jag tänker att jag vet inte om jag pallar.

Dagen efter pratar vi i telefon. Jag tänker att jag ska säga orden som formats i min hjärna under natten, men jag hinner inte innan Aslan säger:

– Jag vet inte om jag orkar.

Jag frågar honom vad han menar med det, hur allvarlig han är när han säger så. Menar han att han vill göra slut? Men nej, det menar han inte. Eller han vet inte. Han vet bara att han inte pallar att känna såhär och om det kommer att fortsätta vara så framöver så kommer han inte att orka vara ihop med mig. Men han är inte beredd att släppa mig ännu, fast han har heller inga förslag till hur vi ska lösa våra problem.

Det blir tyst i telefonen i flera minuter. Åh, vad den tystanden äter upp mig. Tanken på att inte vara ihop med Aslan finns inte. Vi måste lösa det, vi måste hitta ett sätt att komma förbi våra hinder. Vi bestämmer att vi ska ses några timmar senare och prata.

Jag vill inte lägga mig platt på marken och säga ”vi gör som du vill”. Jag kan inte det. Jag skulle inte tycka om mig själv och jag skulle säkerligen hålla det emot honom på något sätt. Att kompromissa har jag inga problem med, men det får inte kännas som att det enbart är på den andres villkor. Jag måste kunna säga att jag gör såhär på genomtänkta grunder och jag måste känna att jag står för mitt sätt att agera. 

När vi träffas säger jag att jag har tänkt. Han har också tänkt. Jag får prata först och jag kommer med ett förslag, men jag kräver också en motprestation. Jag föreslår en kompromiss som jag helhjärtat står bakom och inte skäms för. Och Aslan accepterar utan omsvep. Vi ber båda om ursäkt för att vi har betett oss illa, varit okänsliga eller förstorat upp saker.

Jag vet fan inte hur det gick till. Hur något som till synes verkade olösligt plötsligt fick en chans att reda ut sig. Hur min misströstan dog och ersattes med hopp och jävlar anamma och kärleksfjärilar i magen igen. Hur jag orkar inte vändes till jag orkar.

Fy fan vad jag orkar.

Nu ska vi dansa efter min pipa, sen ska vi dansa efter min pipa

24 Apr

Jag tror både Aslan och jag går runt med känslan av att det är den andre som bestämmer. Att det är den andre som sätter reglerna och man själv som måste anpassa sig.

Jag vet inte hur man löser sådant.

Baserat på en verklig händelse

16 Apr

Ha i åtanke att detta är min subjektiva beskrivning av en händelse. Såklart. Som allt annat jag skriver. Men i detta fall: ha det i extra åtanke.

Vi ska köpa glass. Jag väljer en ny halvkonstig smak som låter god men som skulle kunna vara det motsatta. Aslan tar det säkra före det osäkra och väljer en klassisk, men lite tråkig, smak som han vet att han gillar. Sedan utbryter en timslång diskussion om generositet, förväntningar och krav.

Aslan menar att om jag inte gillar den halvkonstiga glassen jag valde så kommer han inte att dela med sig av sin. Jag valde att chansa och får därför stå mitt kast ifall chansningen inte går hem. Jag hade kunnat göra som han och safea. Ta en smak som jag vet att jag tycker om. Men eftersom jag prompt ska testa nåt nytt så får jag räkna med att bli utan glass.

Jag tycker han är larvig och menar att det är en självklarhet att dela med sig. Jag kan inte föreställa mig en situation där han skulle ha råkat välja något som inte var gott, och jag inte skulle bjuda på det jag har. Skulle jag sitta och moffa i mig medan han får sitta och titta på?

– Man lär ju inte barn att de kan ta saker från andra hur som helst, säger Aslan.

– Nej, man lär barn att dela med sig, svarar jag.

– Men du tycker man kan kräva att någon annan ska dela med sig ifall man fuckar upp sitt val.

– Nej, man kan inte kräva att få, men man kan förvänta sig att folk ska dela med sig. Det är grundläggande artighet.

– Men det är ju samma sak.

I sak är det en rätt oviktig diskussion. Det är inget som står och faller med halvkonstig glass. Men jag undrar om det kanske är så att jag är van att kunna chansa. Dels för att det oftast går bra, men också för att jag alltid har haft det där skyddsnätet av folk som backar upp mig ifall min chansning inte skulle funka. Det löser sig ju. Och om man inte testar, hur ska man då kunna upptäcka något nytt? Världen blir så begränsad om man bara safear hela tiden. Att chansa är inte farligt.

En chansare och en safeare. Kanske är det vad vi är, jag och Aslan.

En gropig väg med fantastisk utsikt

9 Apr

Att blogga eller inte blogga, det kanske är frågan. För behovet av att formulera mina funderingar har inte varit så stort den senaste tiden. Jag vet faktiskt inte varför – det beror inte på att livet inte har bjudit på friktion. Det ska gudarna veta. Men kanske har bloggbehovet minskat i takt med att jag luftar mina tankar i andra forum.

Aslan och jag. Vi är olika. Vi vill olika. Vi har olika vanor, olika erfarenheter, olika perspektiv. Och en del av mig jublar för att vi är olika. En del av mig älskar friktionen, oförutsägbarheten och tuggmotståndet. Jag har gjort så jävla lika förut. Det var inte bra.

Men en del av mig blir också så trött. Varför kan vi inte bara tycka lika? Varför kan inte Aslan bara tycka och vilja och känna rätt – det vill säga som jag? Då vore det ju mycket enklare.

Fast vi tycker, vill och känner lika också. Till exempel så vill vi vara ihop. Mer än något annat i världen så vill vi att det ska fungera. Och därför får vi det att fungera – genom kompromisser, genom att lyssna och försöka förstå, genom att kliva tillbaka ibland och ta ett steg framåt ibland.

Jag tänker inte låta det här förhållandet köra i diket igen, men gudarna ska veta att det är en gropig väg. Dock med fantastisk utsikt.