Baserat på en verklig händelse

16 Apr

Ha i åtanke att detta är min subjektiva beskrivning av en händelse. Såklart. Som allt annat jag skriver. Men i detta fall: ha det i extra åtanke.

Vi ska köpa glass. Jag väljer en ny halvkonstig smak som låter god men som skulle kunna vara det motsatta. Aslan tar det säkra före det osäkra och väljer en klassisk, men lite tråkig, smak som han vet att han gillar. Sedan utbryter en timslång diskussion om generositet, förväntningar och krav.

Aslan menar att om jag inte gillar den halvkonstiga glassen jag valde så kommer han inte att dela med sig av sin. Jag valde att chansa och får därför stå mitt kast ifall chansningen inte går hem. Jag hade kunnat göra som han och safea. Ta en smak som jag vet att jag tycker om. Men eftersom jag prompt ska testa nåt nytt så får jag räkna med att bli utan glass.

Jag tycker han är larvig och menar att det är en självklarhet att dela med sig. Jag kan inte föreställa mig en situation där han skulle ha råkat välja något som inte var gott, och jag inte skulle bjuda på det jag har. Skulle jag sitta och moffa i mig medan han får sitta och titta på?

– Man lär ju inte barn att de kan ta saker från andra hur som helst, säger Aslan.

– Nej, man lär barn att dela med sig, svarar jag.

– Men du tycker man kan kräva att någon annan ska dela med sig ifall man fuckar upp sitt val.

– Nej, man kan inte kräva att få, men man kan förvänta sig att folk ska dela med sig. Det är grundläggande artighet.

– Men det är ju samma sak.

I sak är det en rätt oviktig diskussion. Det är inget som står och faller med halvkonstig glass. Men jag undrar om det kanske är så att jag är van att kunna chansa. Dels för att det oftast går bra, men också för att jag alltid har haft det där skyddsnätet av folk som backar upp mig ifall min chansning inte skulle funka. Det löser sig ju. Och om man inte testar, hur ska man då kunna upptäcka något nytt? Världen blir så begränsad om man bara safear hela tiden. Att chansa är inte farligt.

En chansare och en safeare. Kanske är det vad vi är, jag och Aslan.

Annonser

3 svar to “Baserat på en verklig händelse”

  1. Andy 16 april 2011 den 16:33 #

    Det är väl i så fall det här med att man skulle förvänta sig halva någon annans, när man själv chansade. Jag chansar på att kunna jobba som Lego-byggare istället för att plugga, skiter det sig så borde jag ändå ha halva andras pengar.

  2. sara shotgun 18 april 2011 den 09:54 #

    Det är ju en sak med glass, en annan med kräva att andra ska hjälpa en. Jag är helt på din linje, förutom när folk sätter detta i system. tex: haft en vän som väldigt ofta drog en chansning/rövare och fattade nästan alltid i förväg att det inte skulle gå. Sen fick man hämta, bjuda, hjälpa och stötta för jämnan … för att man skulle vara en god vän. Men den andra var ju inte alls en god vän tillbaka

  3. Elin 18 april 2011 den 16:08 #

    När man bråkar om principsaker kan man tänka:
    Om det är viktigare att ha rätt än fred – då kan man lika bra lägga ner.

    Fråga dig istället varför Aslan så gärna vill ”läxa upp dig”… I mina öron låter det larvigt… Vart tog kärleken vägen?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: