Misströstan och hopp

26 Apr

Jag sitter på en buss och jag är full och trött och klockan är över 3 och jag har tjafsat med Aslan igen och jag tänker de där orden som jag nästan inte vågat tänka tidigare.

Jag vet inte om jag orkar.

Det är så mycket drama hela tiden. Det är så mycket tjafs och så mycket strul och vi är så olika och det tar så vansinnigt mycket energi att jag blir alldeles jättetrött och jag vet inte om det är värt det. Det har varit så mycket konflikter den senaste tiden att jag faktiskt inte vet om jag pallar. Jag och Aslan står och bankar våra huvuden i väggen med problem som vi inte har någon lösning på. Vi står och trampar. Vet inte vad vi ska göra – men vet att vi inte kan ha det så här.

Hjärnan är så trött. Men hjärtat så oerhört levande. Jag älskar honom så vansinnigt mycket och jag tänker inte ge upp honom, men jag sitter på en buss och klockan är 3 och jag är full och trött och vi har bråkat och jag tänker att jag vet inte om jag pallar.

Dagen efter pratar vi i telefon. Jag tänker att jag ska säga orden som formats i min hjärna under natten, men jag hinner inte innan Aslan säger:

– Jag vet inte om jag orkar.

Jag frågar honom vad han menar med det, hur allvarlig han är när han säger så. Menar han att han vill göra slut? Men nej, det menar han inte. Eller han vet inte. Han vet bara att han inte pallar att känna såhär och om det kommer att fortsätta vara så framöver så kommer han inte att orka vara ihop med mig. Men han är inte beredd att släppa mig ännu, fast han har heller inga förslag till hur vi ska lösa våra problem.

Det blir tyst i telefonen i flera minuter. Åh, vad den tystanden äter upp mig. Tanken på att inte vara ihop med Aslan finns inte. Vi måste lösa det, vi måste hitta ett sätt att komma förbi våra hinder. Vi bestämmer att vi ska ses några timmar senare och prata.

Jag vill inte lägga mig platt på marken och säga ”vi gör som du vill”. Jag kan inte det. Jag skulle inte tycka om mig själv och jag skulle säkerligen hålla det emot honom på något sätt. Att kompromissa har jag inga problem med, men det får inte kännas som att det enbart är på den andres villkor. Jag måste kunna säga att jag gör såhär på genomtänkta grunder och jag måste känna att jag står för mitt sätt att agera. 

När vi träffas säger jag att jag har tänkt. Han har också tänkt. Jag får prata först och jag kommer med ett förslag, men jag kräver också en motprestation. Jag föreslår en kompromiss som jag helhjärtat står bakom och inte skäms för. Och Aslan accepterar utan omsvep. Vi ber båda om ursäkt för att vi har betett oss illa, varit okänsliga eller förstorat upp saker.

Jag vet fan inte hur det gick till. Hur något som till synes verkade olösligt plötsligt fick en chans att reda ut sig. Hur min misströstan dog och ersattes med hopp och jävlar anamma och kärleksfjärilar i magen igen. Hur jag orkar inte vändes till jag orkar.

Fy fan vad jag orkar.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: