Baby, nu rasar dom ner

24 Maj

Jag brukar säga att jag inte har några murar. Att livet inte varit så hårt mot mig att jag tvingats hålla avstånd till nya människor för att skydda mig själv. Att jag inte har svårt för att öppna mig, släppa in, känna tillit.

Men om det är sant – hur kommer det sig då att Aslan de senaste dagarna verkligen krupit under skinnet på mig? Att han tagit sig längre in än tidigare och att jag känner mig närmare honom än någonsin? Och att jag samtidigt känner mig så vansinnigt sårbar, så hudlös, så utan kontroll?

Jag hade nog en skyddande hinna där ändå, allra närmast hjärtat, fast jag inte såg den förrän den brustit. Jag hade nog murar så tunna att de kändes först när någon tagit sig innanför. 

Baby, nu rasar dom ner.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: