Mer än (<3)

Igår var det ett år sedan jag och Aslan träffades första gången.

Ett år av högre toppar och lägre dalar än jag någonsin upplevt tidigare. Ett år då jag har gråtit mer än under året då jag och exNågon kämpade för att vårt äktenskap skulle hålla. Och mer än då vi misslyckades.

Det här året har jag varit argare, räddare och mer frustrerad än någonsin. Vilsnare, ledsnare och mer förvirrad. Det har varit så jävla mycket av allt hela tiden.

Jag har också varit mer förälskad än någonsin förut. Är mer förälskad. 

Ett år, babe. Nu kör vi.

Det nyaste och sexigaste

Den här bloggen utger sig för att ha en touch av kuken-i-fittan, vilket den av integritetsskäl inte har levt upp till det senaste året. Kanske borde den jäveln bättra sig, kanske inte.

Men jag skulle kunna bjuda på det nyaste och förmodligen sexigaste minne jag har. Jag skulle kunna bjuda på fingrar som borde veta bättre, på varma andetag och kvävda stön i nacken, på trosor som dras ner av hetsiga händer och en lust som varken kan eller vill vänta. Jag skulle kunna göra det.

Jag skulle också kunna stanna där. Även om vi inte gjorde det.

För det som var nu och det som skulle bli imorgon

Vi sitter i exNågons nya vardagsrum. Ett vardagsrum som aldrig varit mitt och som aldrig varit vårt. Det är bra att han har ett eget vardagsrum nu. Det är en fin lägenhet, han har satt upp tavlor och köpt gardiner och ljuslyktor och blommor och köpt en ny matta till köket. Jag blir rörd. Det känns lite som att min unge har flyttat hemifrån och klarar sig själv nu. Och det i sig är ju fan inte friskt. Som så mycket annat.

Men det är skönt att se att han är glad och trivs och att hans lägenhet ser ut som ett hem där en singelsnubbe bor. Inte som ett hem där en tjej har flyttat ut.

Vi sitter i hans vardagsrum och dricker kaffe och käkar en macka och pratar om allt möjligt. Det är skönt att ha den här nya typen av relation. Att kunna träffas på neutral mark och inte i mellan fyra väggar som en gång var våra och som solkats ner av svek, skuld och sorg. Att få vara vänner och träffas för att det är trevligt och inte för att man måste prata om vem som ska ha vilka möbler och vad vi ska göra med alla de där sakerna som man inte vill slänga men heller inte orkar se.

Jag känner skuld för så mycket. För allt jag gjorde bakom hans rygg när vi fortfarande levde ihop. För allt jag gjorde mitt framför näsan på honom men som han inte såg, eller valde att inte se. För att jag lämnade honom och förstörde hans liv och det som var nu och det som skulle bli imorgon. För att han är ensam nu och för att jag inte är det. För att jag träffade någon ny.

Det spelar ingen roll att ”livet är sånt”. Att möjligheten att det tar slut är en risk man tar när man går in i ett förhållande. Visst lättar mina skuldkänslor lite när jag ser att han har det bra i sin nya lägenhet. Fast det enklaste är ändå att helt enkelt inte tänka på det. Då slipper jag känna skulden riva i bröstet och bygga fula bon av skuld och dåligt samvete i magen.

En tung vår och en lätt vår

Det har varit en tung vår. Med konflikter och issues och drama och känslor som svajjar och tjafs och olika viljor som ska komma överens. Och ovanpå det sjukdomar och familjeproblematik och jobbstress och frustration över att man inte kan påverka vissa situationer.

Fast det har varit en lätt vår också. Med förälskelsefjärilar som dansar och ett hjärta som dunkar så hårt att det nästan sprängs. Det ena verkar inte utesluta det andra.

Det har varit en tung vår och en lätt vår. Och båda sorterna kräver sin ork.

Låt det nu bli en fin och enkel sommar. Snälla.