Det är söndag och det gungar och jag tycker inte om det

Jag står i mitt kök och tittar. ”Mitt” kök. Det är inte ens mitt kök, men det är jag som bor här. Nu.

Jag tittar på bordet som inte är mitt, stolarna som inte är mina, tallrikar, glas och bestick som inte tillhör mig. Nästan ingenting i den här lägenheten är mitt eget. Jag sover i någons annan säng, har mina kläder i någon annans garderob, duschar i någon annans badrum. Jag har inget hemma. De saker som brukade vara mina, som brukade utgöra stommen i min vardag, finns i någon annans nystartade liv nu.

Tidigare har jag inte brytt mig. Det har inte spelat någon roll att jag bott mellan någon annans fyra väggar. Jag har till och med tyckt att det har varit skönt. Det har gjort mig fri. Men nu när det är söndag och jag står i ett kök som inte är mitt och konstaterar att 95 % av de människor jag umgås med har känt mig mindre än ett år – då gungar det.

Jag har så få band till förr. Jag har mina föräldrar och mina syskon och min bästaste Någon. That’s it. Och mina syskon mår dåligt; livet har gjort dem trasiga och det finns inget jag kan göra. Inget är som det brukade vara och vi kan inte gå tillbaka. Min familj krackelerar, gamla minnen nagelfars och ifrågasätts och jag vet inte längre vad som är mina egna erfarenheter och vad som är någon annans. Jag vet inte vad jag kan avskriva som andras upplevelser och vad jag måste väga in i min egen världsbild.

Jag tycker inte om det.