När det mest osannolika plötsligt blir sanningen

5 Sep

Jag och Aslan ligger i ett varmt trassel av täcken och kuddar i hans tusenochennatt-säng. Kvällen innan har jag varit på bröllopsfest och jag vet att i kylen väntar ägg och bacon-frukost. Det surrar i min mobil.

”Är du hemma? Jag behöver träffa dig. /Pappa”

Jag förstår direkt att något har hänt. En del av min hjärna försöker övertala mig att det inte behöver vara något allvarligt, men jag kan inte bortse från rimligheten. Och den enda rimliga anledningen till att pappa ska bete sig så orimligt är att något allvarligt har hänt.

Jag gör en snabb möjlighetslista i huvudet. 1. farfar. 2. lillasyster. 3. mamma och pappa. De första två är kanske mest sannolika. Men borde inte pappa vara på sjukhuset om det hänt något med farfar eller lillasyster? Varför är han i Stockholm och åker bil? Det tredje alternativet, att det skulle vara något galet mellan mamma och pappa, är inte ens ett alternativ. Det är så skrattretande osannolikt.

Jag möter pappa nere på gatan utanför Aslans port. Pappa gråter redan innan han öppnat munnen. Jag har aldrig sett min pappa gråta. Aldrig. Jag frågar om han vill komma upp till lägenheten, men det vill han inte.

-Det är ingen som har dött, är det första pappa säger.

-Okej, men vad är det som har hänt? frågar jag.

-Jag älskar dig, jag älskar dig så himla mycket, gråter pappa och kramar mig.

Jag börjar ana var detta är på väg. Ingen av mina föräldrar har någonsin sagt att de älskar mig. Jag har aldrig tvivlat på att de gör det, men de har aldrig sagt det. Det här är en krissituation. Det råder undantagstillstånd.

-Du kommer att hata mig, jag vill inte att du ska hata mig, jag älskar dig, mumlar pappa i mitt hår.

Jag svarar att det inte finns något i hela världen som skulle kunna få mig att hata honom. Och så berättar han. Att han och mamma ska dela på sig. Att han har känslor för någon annan.

Hur skulle jag kunna hata någon som gjort precis som jag en gång gjorde? Jag säger det. Jag säger ”pappa, jag var notoriskt otrogen i över ett år innan jag lämnade exNågon, jag förstår hur det känns”.

-Jag brukade förakta folk som gjorde sådant här. Och nu har jag blivit en sådan som jag brukade hata.

Jag har aldrig sett min pappa så trasig. Och jag förstår hans självförakt, jag gör verkligen det. Jag har också känt det – föraktat men också förlåtit mig själv och gått vidare. Förstått att jag inte kan ändra det som varit – bara det som är nu.  

Och min mamma. Min fina lilla mamma. När jag pratar med henne i telefonen gråter hon hela tiden och mellan hulkningarna urskiljer jag ”jag kan inte, jag klarar det inte, det här får inte vara sant”.

Våra föräldrar har varit mina syskons livlinor, skyddsnät, stabila grund när allt annat i livet rämnat. Som det har gjort för dem denna vinter, vår och sommar. Deras liv har kraschat och våra föräldrars hem har varit syskonens fristad. Pappa har varit klippan som de lutat sig mot. Och nu? Inget av det där. Den lilla röda 60-talsvillan med vita knutar och veranda med infravärme är inte längre någon fristad. Den är fyra väggar av ångest och avgrundsdjup sorg.

Annonser

2 svar to “När det mest osannolika plötsligt blir sanningen”

  1. itsgonnabefine 05 september 2011 den 13:00 #

    Stadiga väggar som rämnar, fyfan vad jobbigt det är. För alla. Även för den som sätter igång det.
    Kram till dig

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: