Ska man göra ett schema?

6 Sep

Min mammas bästis ringer till mig på måndagen. Hon gråter i luren och säger att vi måste ta hand om mamma. Ni måste ta hand om henne.

Det känns som att hon anklagar mig. Jag känner mig anklagad. Kanske är det mitt eget dåliga samvete för att jag gör för lite som gör att jag känner så, kanske är det mitt ego som går i försvarsställning precis som det brukar när jag känner mig attackerad.

Jag säger till mammas bästis att mina syskon var hos mig igår och att de sov hos mig inatt. Jag vet inte varför jag säger det. Det känns som jag försöker övertyga henne att jag faktiskt bryr mig och att jag faktiskt har gjort en insats. Att jag inte sitter i hemma i min lägenhet och softar, går till mitt jobb som vanligt och lever mitt liv utan att bry mig.

Lillebror och lillasyster åker dit på måndag kväll. Mamma är en trasa. Hon bara gråter och gråter och gråter. Hon pratar om sveket från sin livs kärlek. En del av mig vill hata den som har gjort min lilla mamma så vansinnigt illa. Men han är ju min pappa? För mindre än två dygn sedan var det han som var en gråtande trasa i mina armar.

Jag får sms från min pappa på måndagen. Det är känslosamt, rörigt och fyllt av ångest. Jag känner med honom. Sedan ringer min lillebror och gråter och säger att han inte orkar. Han skulle vilja ta ledigt en månad och bara vara hos mamma och hjälpa henne, men han har för mycket egen skit för att orka det. Jag känner med honom. Och jag känner med mamma. Och jag känner med min lillasyster.

Jag säger till min lillebror att jag åker till mamma imorgon och är med henne till på torsdag. Sedan tar mammas bästis över fredag till söndag. Veckan efter får vi väl göra någon sorts schema antar jag. Jag vet inte. Jag vet fan ingenting.

Annonser

4 svar to “Ska man göra ett schema?”

  1. inte skyldig 06 september 2011 den 20:54 #

    Åh jag känner med dig. Mina föräldrar skiljde sig när jag var 20. Det var oerhört tufft att vara både dotter och vän/kompis. Jag har inga syskon som jag kunde dela upp det med, det tror jag är bra att ha. Skönt att ni är flera. Det är en jävligt svår balans det där med att ta hand om sina föräldrar och att stötta för ni är ju också mitt i det. Skickar en liten webbkram. Ta hand om er.

  2. Karin 08 september 2011 den 16:19 #

    Kanske var det lyxigt att mamma och pappa skiljde sig när jag var elva år… Samtidigt var min mamma älskarinna flera år i mina senare tonår. Nu är de gifta.

    Tycker så mycket om din blogg och det känns fint och spännande att få vara med i en annans människas liv. Jag bryr mig verkligen om en okänd människa, hur den upplever något och hur hon mår. Det är en märklig men fin känsla. Hoppas det känns bra att blogga, att det ger dig lite tid att tänka eller lasta av lite.

    Kram!

    • Dräng-Jenny 08 september 2011 den 21:11 #

      Visst är det konstigt hur man kan engagera sig i folk man inte känner? Jag har gjort precis samma sak. Det känns bra att blogga, att dokumentera vad som händer, varje dag. Det är mycket som snurrar i huvudet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: