Det känslomässiga arvet

24 Sep

Farfar är ledsen. Han har alltid varit så glad för den stabila kvintetten som varit min familj. Vi har varit den där trygga familjen som han själv inte har haft, eftersom han lämnade min farmor och min pappa när pappa var liten.

Farfar känner att nu har han chansen att gottgöra min pappa för sina fel. Det är därför pappa får bo på hans soffa och äta hans mat – för att farfar lämnade pappa när han var liten och nu, 40 år senare, kan han ge pappa det han en gång tog ifrån honom.

Folk och deras issues alltså. Jag blir så jävla less.

Jag är less på folk som inte tar tag i saker och hantera dem istället för att vänta i tusen år. Ja, det är jättejobbigt och det tar väldigt lång tid att komma över trauman och saker som man själv har gjort fel och saker som andra gjort fel mot en. Men om man inte börjar någonstans?

Jag är less på folk som är emotionellt handikappade och inte kan sätta ord på vad de känner. Eller som inte ens har funderat på vad de känner eller tänkt på hur de fungerar som människor, och varför.

Men framförallt är jag less på folk som inte förstår att när de inte hanterar sina issues så förs de vidare i generationer framöver.

Annonser

2 svar to “Det känslomässiga arvet”

  1. Karin 30 september 2011 den 08:53 #

    Ja. Jag känner mig lik min mamma på ett jobbigt sätt, men lik min pappa på ett positivt. Det hela handlar nog om deras skilsmässa, när pappa blev deprimerad men sedan frisk, blev mamma stelare, kallare och svårare att nå med kärlek. Någon gång i månaden fick hon extrem ångest och i det kaoset sa hon all möjlig skit man kan säga till redan vilsna barn. Att vår pappa var en skit, att vi inte älskade henne och att hon lika gärna kunde dö från världen. Som barn var det svårt att avfärda detta och jag hatar, hatar när jag som vuxen bråkar med min pojkvän kan bli likadan. Ok, jag säger inte att jag ska dö men är ungefär lika konstruktiv. Jag försöker hantera den här sidan hos mig, när jag talar om den här tiden med mamma skämtar hon antingen bort den eller säger att jag minns saker fel. Jag vill bearbeta det och be henne om förklaring, för jag mådde väldigt dåligt av det här och bodde inte hos henne under några år. Men mamma vill inte minnas.

    • Dräng-Jenny 03 oktober 2011 den 12:18 #

      Jag hoppas att du kan bearbeta det ändå, utan din mammas deltagande. För din egen skull och för dina nuvarande relationers skull.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: