Arkiv | september, 2011

Jag känner inte igen mig

11 Sep

Det är något med det här familjedramat som dränerar min energi så mycket. Inte fysiskt, men mentalt. Mitt tålamod är sämre, mitt humör är lägre. Jag känner inte igen mig. Jag brukar vara glad och ganska rimlig i huvudet. Nu känner jag mig snäsig och nästan konfliktsökande. Jag som brukade vara konflikträdd känner mig nästan upplagd för ett bråk.

Och det går förstås ut över Aslan. Hur skulle det inte kunna?

Det krävs inte mycket frustration för att jag ska tänka det är för mycket, jag orkar inte, jag skiter i det, jag lägger ner alltihop om vårt förhållande.

Det är inte jag. Jag tänker inte så. Jag känner inte igen mig.

Men så ringer han och vi pratar och jag förklarar och han lyssnar och han förstår och det är ett bra samtal och vi tar ytterligare steg i en gemensam riktning.

Kroppen fylls av ett lugn. Nu ska den få sova och ta igen sig lite.

Annonser

Mentala bilder som raseras

10 Sep

Även fast jag inte har någon längtan efter barn så har jag nog ändå alltid trott att jag ska ha barn. Och bilden av att ta med mina barn hem till mamma och pappa har alltid varit så stark och tydlig. Nästan som en gåva – att jag ska ge dem barnbarn. Mina ungar ska springa runt och busa i deras jättestora trädgård och lära sig alla de där sakerna som mina föräldrar lärde mig när jag var liten – namnen på ängsblommorna i dikeskanten och hur man viker en loppa och varför man lägger en bakduk över degen när den ska jäsa. Jag har sett framför mig hur min starka pappa ska bära sitt barnbarn på armen och visa dem hur man snickrar och lära dem stå på händer mot väggen.

Första gången bilden raserades var när jag lämnade exNågon. Även fast jag inte var lycklig med honom så hade jag en bild av att vi skulle ge mina föräldrar barnbarn och när jag inte ville leva med honom längre så förstörde jag den bilden. Jag hade sönder den. Det var mitt fel.

Någon gång under det senaste halvåret har bilden smugit sig tillbaka in i mitt medvetande igen utan att jag har noterat det. Först när pappa säger att han lämnar mamma för en annan kvinna inser jag att bilden har återuppstått, bara för att raseras igen. Det aldrig kommer att bli så, mina barn kommer aldrig att ha en mormor och morfar som bor ihop i ett tryggt litet hus mellan äppelträden. Det gör ont.

Take another little piece of my heart

9 Sep

Jag smsar pappa och frågar hur han har det. Han svarar:

”Det är mest bara en röra i huvudet. Hur ska jag reda upp det här?”

Jag blir arg. Inte fan vet väl jag hur han ska reda upp det. Han kan ju inte reda upp det.

”Ja du, någon form av plan antar jag att du har? Vissa saker kan du inte reda upp, det får vi andra försöka göra. Vissa saker kanske löser sig med tiden.”

Och plötsligt hör jag hur Janis skriksjunger i bussens radiohögtalare och hon är så jävla förtvivlad och förbannad och mina ögon svämmar över. Ta en till bit av mitt hjärta då för helvete. Gör det.

 

Den sjätte

8 Sep

Farfar ringer och gråter. Hur många gråtande människor har jag haft i min lur de senaste dagarna? Han säger att han tror pappa har tagit ett förhastat beslut. Jag svarar att ett sådant beslut tar man inte förhastat, ogenomtänkt.

-Jag har berättat för honom hur det kommer att bli nu, säger farfar.

Jag förstår inte riktigt vad han menar. Jag frågar inte heller. Kanske jämför han med hur det var när han själv lämnade farmor i en ganska smutsig skilsmässa för tusen år sedan.

Farfars röst spricker när han säger att han finns där för oss om vi behöver honom. Och att han skulle vilja ringa till mamma, men han vet inte om hon vill det. Jag svarar att jag ska fråga henne.

Jag räknar ut att han är den sjätte. Gråtande personen. I min lur.

Praktikaliteter

8 Sep

Min lilla lilla mamma. Hon gråter och gråter i min famn när jag kommer hem till huset där hon och pappa bor. Bodde. Bor?

-Det är så gräsligt, Jenny, så fruktansvärt, snyftar hon.

Jag håller hårt. Stryker över ryggen. Pussar på pannan. Vi står tysta länge och jag har inte ens hunnit ta av mig skorna.

Hon äter i alla fall av soppan jag lagar. Hon säger att den är god. Jag tycker den är smaklös och fascineras av att hon orkar vara artig.

Jag hjälper henne med lite praktiska saker. Visar hur hon gör för att anmäla intresse på hyreslägenheter på nätet. Plockar ner förlovningsbilder, vigselringar och bröllopsminnen i en låda.

Sedan tittar vi på Bonde söker fru och äter mango och det känns faktiskt inte särskilt jobbigt att vara där. Det går ganska bra.

Pappa

7 Sep

Jag älskar honom. Jag är förbannad på honom. Jag tycker synd om honom. Jag föraktar honom. Jag förstår honom.

Jaha

6 Sep

Jag har tänkt att jag liksom har en egen grund att stå på i den här röran. En grund som är ganska stadig och som inte är avhängig att mina föräldrar lever ihop. Jag har någonstans att bo, jag har mitt jobb, jag har massa fina vänner och framförallt har jag Aslan.

Men så ringer min chef. Hon frågar hur jag mår, hur det går med allt, hur det är med min mamma, hur vi löser det. Sedan säger hon:

-Jag har tyvärr fler dåliga nyheter.

Det känns som att det inte spelar någon roll. Det kan inte bli värre än så här. Fast det kan det förstås, det förstår jag också.

Så berättar hon att det är strul med några avtal yadayadayada så vid årsskiftet måste jag antingen sluta eller acceptera ett nytt avtal som innebär lönedumpning, visstidsanställning istället för tillsvidare och inget kollektivavtal.

Jaha.

Ska man göra ett schema?

6 Sep

Min mammas bästis ringer till mig på måndagen. Hon gråter i luren och säger att vi måste ta hand om mamma. Ni måste ta hand om henne.

Det känns som att hon anklagar mig. Jag känner mig anklagad. Kanske är det mitt eget dåliga samvete för att jag gör för lite som gör att jag känner så, kanske är det mitt ego som går i försvarsställning precis som det brukar när jag känner mig attackerad.

Jag säger till mammas bästis att mina syskon var hos mig igår och att de sov hos mig inatt. Jag vet inte varför jag säger det. Det känns som jag försöker övertyga henne att jag faktiskt bryr mig och att jag faktiskt har gjort en insats. Att jag inte sitter i hemma i min lägenhet och softar, går till mitt jobb som vanligt och lever mitt liv utan att bry mig.

Lillebror och lillasyster åker dit på måndag kväll. Mamma är en trasa. Hon bara gråter och gråter och gråter. Hon pratar om sveket från sin livs kärlek. En del av mig vill hata den som har gjort min lilla mamma så vansinnigt illa. Men han är ju min pappa? För mindre än två dygn sedan var det han som var en gråtande trasa i mina armar.

Jag får sms från min pappa på måndagen. Det är känslosamt, rörigt och fyllt av ångest. Jag känner med honom. Sedan ringer min lillebror och gråter och säger att han inte orkar. Han skulle vilja ta ledigt en månad och bara vara hos mamma och hjälpa henne, men han har för mycket egen skit för att orka det. Jag känner med honom. Och jag känner med mamma. Och jag känner med min lillasyster.

Jag säger till min lillebror att jag åker till mamma imorgon och är med henne till på torsdag. Sedan tar mammas bästis över fredag till söndag. Veckan efter får vi väl göra någon sorts schema antar jag. Jag vet inte. Jag vet fan ingenting.

Mamma

5 Sep

Min mamma är lite svår. Inte så lättillgänglig, inte så social. Hon brukar kalla sig själv för hemmakatt – hon tycker om att påta i sin trädgård, läsa en bok och dricka en kopp kaffe vid husknuten med solen i ansiktet.

Pappa berättar för mamma på lördag kväll. På söndag morgon har hon rivit upp sina planteringar och klippt av blommorna i rabatten.

Vsg för mental katastrofbild.

När det mest osannolika plötsligt blir sanningen

5 Sep

Jag och Aslan ligger i ett varmt trassel av täcken och kuddar i hans tusenochennatt-säng. Kvällen innan har jag varit på bröllopsfest och jag vet att i kylen väntar ägg och bacon-frukost. Det surrar i min mobil.

”Är du hemma? Jag behöver träffa dig. /Pappa”

Jag förstår direkt att något har hänt. En del av min hjärna försöker övertala mig att det inte behöver vara något allvarligt, men jag kan inte bortse från rimligheten. Och den enda rimliga anledningen till att pappa ska bete sig så orimligt är att något allvarligt har hänt.

Jag gör en snabb möjlighetslista i huvudet. 1. farfar. 2. lillasyster. 3. mamma och pappa. De första två är kanske mest sannolika. Men borde inte pappa vara på sjukhuset om det hänt något med farfar eller lillasyster? Varför är han i Stockholm och åker bil? Det tredje alternativet, att det skulle vara något galet mellan mamma och pappa, är inte ens ett alternativ. Det är så skrattretande osannolikt.

Jag möter pappa nere på gatan utanför Aslans port. Pappa gråter redan innan han öppnat munnen. Jag har aldrig sett min pappa gråta. Aldrig. Jag frågar om han vill komma upp till lägenheten, men det vill han inte.

-Det är ingen som har dött, är det första pappa säger.

-Okej, men vad är det som har hänt? frågar jag.

-Jag älskar dig, jag älskar dig så himla mycket, gråter pappa och kramar mig.

Jag börjar ana var detta är på väg. Ingen av mina föräldrar har någonsin sagt att de älskar mig. Jag har aldrig tvivlat på att de gör det, men de har aldrig sagt det. Det här är en krissituation. Det råder undantagstillstånd.

-Du kommer att hata mig, jag vill inte att du ska hata mig, jag älskar dig, mumlar pappa i mitt hår.

Jag svarar att det inte finns något i hela världen som skulle kunna få mig att hata honom. Och så berättar han. Att han och mamma ska dela på sig. Att han har känslor för någon annan.

Hur skulle jag kunna hata någon som gjort precis som jag en gång gjorde? Jag säger det. Jag säger ”pappa, jag var notoriskt otrogen i över ett år innan jag lämnade exNågon, jag förstår hur det känns”.

-Jag brukade förakta folk som gjorde sådant här. Och nu har jag blivit en sådan som jag brukade hata.

Jag har aldrig sett min pappa så trasig. Och jag förstår hans självförakt, jag gör verkligen det. Jag har också känt det – föraktat men också förlåtit mig själv och gått vidare. Förstått att jag inte kan ändra det som varit – bara det som är nu.  

Och min mamma. Min fina lilla mamma. När jag pratar med henne i telefonen gråter hon hela tiden och mellan hulkningarna urskiljer jag ”jag kan inte, jag klarar det inte, det här får inte vara sant”.

Våra föräldrar har varit mina syskons livlinor, skyddsnät, stabila grund när allt annat i livet rämnat. Som det har gjort för dem denna vinter, vår och sommar. Deras liv har kraschat och våra föräldrars hem har varit syskonens fristad. Pappa har varit klippan som de lutat sig mot. Och nu? Inget av det där. Den lilla röda 60-talsvillan med vita knutar och veranda med infravärme är inte längre någon fristad. Den är fyra väggar av ångest och avgrundsdjup sorg.