Ingen bra söndag

3 Okt

Det är söndag och jag och Aslan bråkar och som vanligt förstår vi inte varandra. Eller vi kanske förstår, men vi är inte överens och vi vill inte samma saker. Och Aslan uttalar orden ”då kanske vi inte ska vara ihop”. Han sätter ord på tanken som snurrar även i min hjärna. Om jag hela tiden känner mig frustrerad och inte är nöjd och han hela tiden känner sig otillräcklig – ska vi verkligen vara tillsammans då? Är vi bra för varandra i så fall?

Vi bestämmer inget annat än att vi ska fortsätta prata och försöka hitta lösningar, även om vi bankar huvudet i väggen och inte vet hur vi ska gå vidare. Vi vet bara att vi älskar varandra och är väldigt kära, men frågan är om det räcker?

Jag åker hem full av ovisshet – men ändå stark och med hjärtat fyllt av stridslust. Jag tänker kämpa för det här och jag ger inte upp förrän vi tömt ut alla möjligheter.

 När jag är på väg hem ringer hon som jag hyr min lägenhet av och berättar att hon tänker sälja den.

Det här var ingen bra söndag alls.

Annonser

8 svar to “Ingen bra söndag”

  1. sara shotgun 03 oktober 2011 den 11:43 #

    jag känner så mycket med dig med allt som händer i ditt liv. Även om det inte är något stöd alls, eller det faktum att jag inte ens känner dig, så tänker jag på dig!

  2. Annika i Colombia 03 oktober 2011 den 12:35 #

    Men nej! Nu får det inte hända mer dåligt.

  3. Linnéa i Colorado 03 oktober 2011 den 16:07 #

    Men oh… vilken skitsöndag

  4. Caroline 08 oktober 2011 den 21:14 #

    Å inget flyttaihopläge heller…

  5. Smilla 08 oktober 2011 den 22:26 #

    Har följt dig och Aslan ett tag nu, och det låter som en blueprint av min egen relation och jag har känt igen mig så pass att jag fått skrämselhicka ibland. Och jag vet, man vill så kolossalt mycket, men lyckas alltför ofta bara missförstå varandra fundamentalt. Jag har tänkt säkert 100 gånger att nu kastar vi in handduken, badrumsmattan och hela jäkla linneskåpet, men vet du. Vi har fixat det. Vi har trälat, tröskat, harvat, pratat, lidit, gråtit, skrikit, grälat och kommit ut på lugnare vatten. Det tog 2½ år, och jag har inget recept på hur vi gjorde. Kanske fick vi bara nog. Eller också var det den där lilla finurliga insikten om att man kan inte förändra någon annan, bara sig själv. Men det var så värt det, och jag hoppas, hoppas, att ni fixar det. *håller tummarna*

    • Dräng-Jenny 15 oktober 2011 den 10:03 #

      Men tänk om man efter 2,5 år inser att det aldrig kommer att funka? Känns det inte som bortkastad tid då?

      Visst, det är väl så att man bara kan förändra sig själv, men frågan är hur mycket man är beredd att kompromissa för att det ska passa den andre. Det måste finnas en gräns.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: