Sträckmärken

9 Okt

Man är så vansinnigt långt ifrån varandra när man träffas. Man är i olika världsdelar, med sådan distans att man knappt ser den andre annat än som en liten prick långt där borta. Men man har inte förstått det än.

Så man faller och man blir förälskad och man blir kär och man älskar. Och man sträcker så långt man kan, längre än vad man egentligen vill och man håller käften och man hoppas. En dag orkar man inte längre och man briserar och inser hur lång distansen varit och hur långt man faktiskt sträckt sig. Och man gör slut.

Sedan saknar man. Mer än man saknat någonsin och allting känns bara fel och det här är inte meningen. Ingenting svalnar och ingenting känns lättare med tiden. Så börjar man träffas igen och man förhandlar och tar steg emot och den här gången ska man inte kompromissa med saker som verkligen är viktiga för en.

Men när man sträckt sig så långt man bara kan och kompromissat så mycket man bara förmår och man ändå inte står på samma ställe – vad gör man då? Om man fortfarande är kär och man fortfarande älskar men man har sträckt sig till bristningsgränsen?

Vi har inte givit upp ännu. Vi försöker lite till och testar att ta ytterligare några steg mot varandra. Men frågan är om det kommer att räcka.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: