Inte så konstigt

Någon säger att det kanske inte är så konstigt att min pappa känns som en främling – han har ju faktiskt uppvisat en sida som vi aldrig hade sett förut och som numera är en stor del av honom. Min mamma är däremot samma person som innan – fast mycket ledsnare.

Pappa har dessutom en vardag som jag inte är bekant med, i alla fall inte som jag är bekant med mammas. Jag och mina syskon har varit hos henne mycket sedan allting kraschade, både när hon fortfarande bodde kvar i huset och sedan när hon flyttade till sin lägenhet. Jag vet hur det ser ut hos henne, jag har hjälpt henne att skruva ihop möblerna, jag vet vad hon har i sin garderob och jag hittar i hennes kök. Min tandborste står i hennes badrumsskåp. Med pappa finns så många nya okända faktorer medan det med mamma är mer välbekant.

Vem är han ens?

Det ekar i min pappas vardagsrum. Det finns ingen matta på golvet, inga gardiner i fönstren, inga tavlor på väggarna, inga blommor. På golvet står en gigantisk platt-tv och bredvid den står en halvfärdigt monterad tv-bänk som hade ett felborrat sidostycke och därför inte kunnat avslutas. I varsitt fönster står två ensamma lampor som inte är tända, för det är fortfarande ljust ute.

I en stor grå schäslongsoffa sitter jag och pappa och dricker kaffe och äter dammugare och det känns som att det är det enda som är välbekant i den här situationen. Pappa älskar nämligen dammsugare.

Jag har tittat i hans badrumsskåp. Förutom hans egna prylar så står där två tandborstar och en liten rosarandig neccessär och en tjejdeo. I sovrummet står en dubbelsäng bäddad med dubbla uppsättningar täcken och kuddar.

Vem är ens den här mannen som sitter bredvid mig och käkar dammsugare? För ett år sedan var vi fem. Det fanns inget annat, vi var fem, femfemfem, sedan min lillasyster föddes har vi alltid varit fem. Och sedan ville han inte ha det längre. Han ville byta vår femenighet, min fina mamma, och deras mysiga hus mot en tafflig söndagsfika i ett ekande vardagsrum. Det var så han ville ha det, det var hans val.

När jag ska gå står vi i hallen och tittar i spegeln och han säger att vi har en tand som är lika, i nedre tandraden, den andra från vänster som ligger lite omlott. Våra spegelbilder grinar upp sig mot varandra och visst – tänderna sitter faktiskt likadant.

Jag har haft min pappa i 11 449 dagar och jag har aldrig känt mig främmande inför hans person. Men nu vet jag inte ens om jag känner honom längre.