Stoppa huvudet i sanden/fortet osv

Någon:

”Men du vet ju fortfarande inte – spara oron tills du
snackat med proffsen. Och så fyller vi dig med
fruktjuicer och elektrolyter i två veckor :*”

Jag:

 

Man kan hålla sin virtuella käft, eller inte

Hur bloggar man om svåra saker utan att det blir bekräftelsefiskande och sympatisökande? Hur skriver man om något som är potentiellt jobbigt och skrämmande för att man vill skriva, utan att folk ska tvingas ”åååh =(((”:a  över det? Jag har själv förbluffats över människors ständiga effektsökeri och extrema självmedvetenhet i situationer där man kan tycka att lite integritet hade varit klädsamt.

Vill man inte hålla sin virtuella käft och hantera saker in the privacy of your own home så är man helt enkelt en bekräftelsefiskande uppmärksamhetshora. Och kanske borde jag bara acceptera att jag inte är bättre än någon annan. Men jag är väl inte sämre heller.

Hur som helst. Nu är det såhär. Att jag har en knöl i bröstet. En ganska stor knöl. Och jag vet att det är väldigt ovanligt med bröstcancer hos kvinnor under 40 år och vi har inte bröstcancer i släkten. Men jag vet också att jag har haft knölen i tre månader och den har varken försvunnit eller förändrats. Möjligen kanske blivit lite lite större. Jag vet också hur allvarlig läkaren såg ut idag när jag gick för att kolla den och hur förmanande han var när han sa åt mig att beställa tid för mammografi, ultraljud och biopsi på Bröstcentrum redan idag.

Och sedan såg jag den här:

 

Vsg att ”åååh =(((”:a.

Ut i sanden eller ketchupeffekten

1. Inte göra drama och riskera att skapa konflikter av småsaker som kan lösa sig av sig själva eller bara rinna ut i sanden.

2. Hålla käften om småsaker som sedan ändå ligger och skaver och växer till stora orosklumpar som svämmar över i en ketchupeffekt av tårar.

Finner det ytterst svårt att hitta en balans mellan dessa två förhållningssätt. I synnerhet i en relation med någon som inte (heller) gillar konflikter. Det blir lite för ofta 2. Och ganska ofta 1. Men gränsen däremellan, den är svårbalanserad.

Sorgen

De senaste veckorna har jag känt en stor sorg över hur saker och ting har blivit med mamma och pappa. Jag har tidigare förhållit mig ganska rationellt till det som har hänt, även om jag har bloggat om det på ett emotionellt sätt. Jag har nyktert sett på saken som att det är sådant som händer, folk skiljer sig, pappa måste få vara lycklig också, nu borstar vi av oss, torkar tårarna, lyfter blicken, går vidare. Vi behöver inte göra det svårare än det är och jag förstår bägge sidor.

Och så gör man inte det. Man går inte vidare och man är faktiskt inte så jävla förstående när allt kommer omkring.

Istället har jag bara känt en oändlig sorg över att livet ser ut som det gör nu. Att det blev så hopplöst för min mamma. Känslan av att hon sliter så hårt hon bara förmår för att vardagen ska bli uthärdlig, när den tidigare var njutbar utan ansträngning. Att varje dag är ett jävla jobb. Jag tror inte längre det handlar om att timme för timme hålla ihop som människa – det stadiet har hon passerat – men jag tror inte heller det finns någon spontan glädje eller harmoni. Allt är en ansträngning.

Jag hälsar på pappa och han har fått i ordning i sin lägenhet. Inga ouppackade flyttkartonger kvar, istället mattor på golven, gardiner i fönstren, tavlor på väggen. Det ser bra ut och jag tror att han trivs. Det är fortfarande inte lika hemtrevligt som hos mamma, men så har han heller inte behövt anstränga sig lika mycket för att hans vardag ska bjuda på fina stunder.

– Jag drömde inatt att det hängde bebiskläder på tork i din lägenhet när jag kom och hälsade på, berättar jag för pappa.

– Det behöver du inte oroa dig för. Det vore väl konstigt? frågar han.

– Konstigt, men inte orealistiskt, svarar jag.

– Kanske inte, men så kommer det inte att bli, försäkrar pappa.