Någonstans längs vägen och livet har jag lärt mig att inte agera på känsla och att inte följa mina emotionella impulser. Att inte ge uttryck för det som instinktivt bubblar upp i mig – och att istället filtrera, lägga band på, hålla inne.
Men det är inte så att känslorna inte finns – det gör de. Jag reagerar väldigt mycket på känsla. Men jag agerar väldigt lite på dem. Det finns en massa impulser i mig som triggas och orkanar runt när något händer, men när jag ska kommunicera kring dessa situationer är jag reserverad och avmätt vilket inte gör känslorna rättvisa. Självklart är det inte heller önskvärt att ställa till scener och stora draman, men jag önskar mig en medelväg.
En medelväg där jag inte sätter begränsningar för mig själv och för mitt sätt att agera. Där jag kan ge mig själv lite emotionellt spelrum istället för att bakbinda mig själv och stympa mitt register. En medelväg där det till exempel är okej att tala innan man tänker, vara överilad eller bli arg.
Kanske beror det på att jag växte upp i ett hem där inga konflikter fanns och där man inte direkt strösslade med känsloutspel. Kanske har bristen på bråk, gråt och förlåt lett till att jag föraktar mina känslor och förtrycker dem. För att inte filtrera känns ovärdigt. Det är något som okontrollerade människor och folk med ADHD håller på med. Att vara en känslomässig studsboll är inget att eftersträva.
Jag vill inte att det ska vara så stor diskrepans mellan hur jag reagerar och hur jag agerar. Jag vill inte förakta mina instinkter och misstro min magkänsla. Men jag vet inte heller hur jag ska hitta den där medelvägen som ger åtkomst till fler delar av känslospektrat, utan att jag tippar över och blir affektiv all over the place.
själv är bäste dräng 
kommentarer