Det finns elefanter i alla rum och han skrattar inte längre

För att jag ska orka acceptera att min pappa lämnade min mamma som en våt fläck på golvet, så måste jag tänka att han var olycklig. Att han inte mådde bra i deras äktenskap och hade hittat något nytt som gjorde honom tillfreds. Så måste det vara. Hur skulle det annars vara värt att krossa min mamma på det sättet?

Men nu, ett och ett halvt år senare, så vet jag inte när jag såg pappa skratta senast. Han är inte lycklig nu. Han bjuder på tysta och överplanerade middagar – matjessilltårtor dekorerade till perfektion – men inga garv. Inga fniss. Han brukade ju vara spexig, min pappa. Han brukade vara kul.

Nu är han allvarlig. Det finns elefanter i alla rum och jag vet inte varför han inte skrattar längre. Men jag antar att det har att göra med att det inte längre ligger en till tandborste i hans badrumsskåp. Att kvinnan han lämnade min mamma för inte finns vid hans sida. Att it’s complicated.

Han krossade min mamma fullständigt, han upplöste vår familj och vår ständiga femenighet och han fick… ingenting? En tyst lägenhet, en tom dubbelsäng och några hemliga sms bakom en annan mans rygg? Hur ska jag kunna acceptera det?

Chilla Tjejen-komplexet eller Hur det blir när man misstror sina instinkter

Chilla Tjejen-komplexet. Det är ganska enkelt egentligen. Det bygger på en stark önskan om att inte vara den tjejen. Hon som är klängig, jobbig, svartsjuk, emotionell, ställer orimliga krav, hunsar sin partner och begränsar dennes frihet och svängrum.

Vem vill umgås med en emotionell drama queen som gör stora känsloutspel till frukost? Är inte ”du känns inte som en tjej, att hänga med dig är som att hänga med en polare” typ den bästa komplimangen som finns? Jag har tyckt det. Jag har fått höra det och jag har varit stolt. Stolt över att vara Chilla Tjejen.

Sedan blir det lite mer komplicerat. Jag har vuxit upp i ett hem där man inte visar känslor och inte har konflikter. Ovanpå det har jag fått positiv förstärkning, främst från killar, för att jag har varit Chilla Tjejen. Detta kombinerat, och säkert med ytterligare faktorer, har lett till att jag föraktar mina känslor och ser dem som dåliga och dumma. Och eftersom jag föraktar mina känslor så agerar jag inte på dem, tills dess att jag fullständigt imploderar och bryter ihop och börjar gråta förstås. Då blir det plötsligt emotionellt vattenfall och bära hjärtat på ärmen och hela den där biten. Vilket ju i paradoxens namn gör mig till allt annat än Chilla Tjejen.

Ett praktiskt exempel: en kvinnlig bekant till min kille beter sig illa mot mig. Jag känner instinktivt att det hon gör är fel och att hon inte är schysst, men förväxlar känslan med svartsjuka, eftersom min kille även legat med denna bekant. Hade det varit en manlig bekant som betett sig på samma sätt så hade det varit mycket enklare för mig att bara fråga min kille vad fan kompisen höll på med. Men nu är det en kvinna och de har en histoia och jag tror att jag är svartsjuk och svartsjuka är inget som Chilla Tjejen sysslar med.

Så jag säger inget. Istället blir jag arg på mig själv och tycker att mina känslor är primitiva och possessiva och inte okej. Jag säger inget och säger inget och säger inget, ända tills den kvinnliga bekanta har gått över gränsen både en och tre gånger och jag inte orkar längre utan bryter ihop. Och skäms.

Men min kille håller med mig. Han säger att jag har rätt, att den kvinnliga bekanta gör fel och att det jag känner inte är dåligt och dumt. Och när jag berättar för vänner vad som hänt så säger de samma sak. Mina instinkter var alltså korrekta. Det jag kände var okej och inte något som behövdes läggas band på. Men va fan! Jag vill ju kunna lita på att jag visst vet skillnaden mellan att vara irrationellt svartsjuk på någon och att inte gilla någon som inte är schysst. Jag vill våga agera arg när jag känner mig arg.

Jag måste förändra detta.