Det finns elefanter i alla rum och han skrattar inte längre

4 Jan

För att jag ska orka acceptera att min pappa lämnade min mamma som en våt fläck på golvet, så måste jag tänka att han var olycklig. Att han inte mådde bra i deras äktenskap och hade hittat något nytt som gjorde honom tillfreds. Så måste det vara. Hur skulle det annars vara värt att krossa min mamma på det sättet?

Men nu, ett och ett halvt år senare, så vet jag inte när jag såg pappa skratta senast. Han är inte lycklig nu. Han bjuder på tysta och överplanerade middagar – matjessilltårtor dekorerade till perfektion – men inga garv. Inga fniss. Han brukade ju vara spexig, min pappa. Han brukade vara kul.

Nu är han allvarlig. Det finns elefanter i alla rum och jag vet inte varför han inte skrattar längre. Men jag antar att det har att göra med att det inte längre ligger en till tandborste i hans badrumsskåp. Att kvinnan han lämnade min mamma för inte finns vid hans sida. Att it’s complicated.

Han krossade min mamma fullständigt, han upplöste vår familj och vår ständiga femenighet och han fick… ingenting? En tyst lägenhet, en tom dubbelsäng och några hemliga sms bakom en annan mans rygg? Hur ska jag kunna acceptera det?

Annonser

2 svar to “Det finns elefanter i alla rum och han skrattar inte längre”

  1. karin 10 januari 2013 den 17:42 #

    usch. Inna kunde han känna sig dum men glad över det nya. Nu känner han sig nog dum och dum. Snopen och gapar efter mycket mister hela stycket osv. Jag vill inte vara på din pappas sida eller så, för det han gjorde gav ju konsekvenser som inte alls var trevliga, enkla att hantera eller av slaget som går över. Å andra sidan gillar jag verkligen att mina föräldrar har skilt sig. De var inte helt lyckliga och mår bättre isär, inte alltid men över lag. Jag har både sagt bu och bä om deras separation, men den har lärt mig saker och vidgat mina perspektiv. Även om din pappa blev lämnad av kvinnan han lämnade din mamma för betyder inte det att uppbrottet med din mamma är helt fel. Hoppas du kan acceptera det någon gång, även om det känns svårt nu. Även om jag inte gillar min pappas nya sambo så har jag förlikat mig med att hon finns, att de bor ihop och att han är kär i henne. Jag tycker verkligen illa om henne och tycker han förtjänar någon bättre, men jag kan inte tänka och grunna och bli arg över det mer nu. Två år räcker. Nu är det hans liv och jag har mitt. Fast jag tror det är bra att vara lite motvals ett tag. Man bryr sig ju faktiskt.

    Kram! Känner mig som en bitch i min kommentar men jag hoppas du förstår vad jag menar! Kram igen!

  2. Olivia 29 juni 2014 den 19:47 #

    Vilket känslofyllt men samtidigt ärligt och vackert inlägg. ”du skriver fint” kanske inte är det man ska skriva som kommentar på ett sånt här inlägg, men du var ärlig, så det är jag med.

    du skriver fint

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: