Att få plats i potentialen

Det brukar ju sägas att man aldrig kan förändra någon annan än sig själv. Jag har också sagt det. Jag har hört det, acccepterat det, vidarebefordrat det, men jag vet inte om jag någonsin faktiskt har förstått att det är allt eller inget som gäller. En individ är ett package deal och man kan älska, eller inte. Man kan välja hela paketet, eller välja bort hela paketet. Men man kan inte förändra. Man kan inte försöka, inte hoppas, inte ens i en avlägsen framtid önska. Man kan bara acceptera.

Jag tror inte att jag har varit i en relation, hur seriös eller flyktig den än må vara, där jag inte försökt att förändra. Där jag inte åtminstone har hoppats på en justering. Jag har sett potentialer och jag har blivit förälskad i fantasier om vad som skulle kunna vara, om bara. Till bristningsgränsen har jag kämpat för att förändra, för att vi tillsammans ska få plats i potentialen. Jag har även gjort åverkan på det package deal som är jag – jag har börjat eller slutat med vad det nu må vara som har önskats av min partner, och jag har inte tyckt om det. Uppenbarligen har det inte heller fungerat.

För om man inte kan förändra någon annan än sig själv, så innebär det ju att man faktiskt har suveränitet över sin egen person. Den kan man förändra. Men var går gränsen mellan vad som är en frisk och rimlig vilja att av kärlek förända sig till det bättre, för att man älskar och tror på en gemensam framtid, och vad som är en destruktiv och fåfäng kamp för något som redan är dömt?

För det finns väl en distinktion?