Arkiv | december, 2014

Bukettkadaver i välbekant vas

30 Dec

Förra julen bjöd pappa in mamma att äta middag med oss på julafton. Det var oerhört konstigt alltihop, men ändå fint på något sätt. Det kändes bra att det var vi igen – mamma och pappa, jag och mina syskon, farfar. Som förr, fast ändå verkligen inte.

Efteråt sa pappa att det kanske blir såhär framöver. Hans nya tjej firade med sina barn och barnens pappa, sin familj, och pappa var inte en del av den. ”Vi kanske fortsätter att fira på det här sättet”, sa han och lät hoppfull.

Jag tänkte på en blombukett som man tagit upp ur sin vas och slängt på golvet. Brutna stjälkar och blekta kronblad utspridda huller om buller. Att försöka sopa ihop dem och sätta tillbaka i vasen? Arrangera skiten på nytt och låtsas som att inget hänt? När vi åt middag tillsammans allihop var det hemtamt och ångestfyllt på samma gång. Matbordet var samma gamla furubord som stod i mammas och pappas gemensamma hus, men deras kallprat om hur det är på jobbet var det konstigaste någonsin. Settingen var känd sedan födseln, men innehållet från en annan värld.

Det blev inte så framöver. Vi fortsatte inte att fira som ett ihoprafsat och spretigt bukettkadaver, nedtryckta i en välbekant vas. ”Det finns kanske fler som vill fira…” sa pappa försiktigt för någon vecka sedan, när vi planerade för årets stundande jul. Kanske var det bara mina egna projektioner och hjärnspöken men jag tyckte att jag anade en förhoppning i pappas röst.

Istället tillbringade mamma julaftonen i sitt nya hus, med sin nya karl, och tillförsikten hade pappa inget för.

Ensam

29 Dec

Jag ska försöka sätta fingret på vad det är.

När vi kommer hem till pappa på julaftonskvällen är matbordet redan dukat. Där står fyra tallrikar och glas, vikta röda servetter. Vi har varit borta hela dagen så han måsta ha förberett allt innan han åkte hemifrån på förmiddagen. I köksfönstret hänger en adventsstjärna, på bordet ligger en ren linneduk, i ljuslyktorna står helt nya värmeljus. Det är faktiskt helt oanvända ljus i alla ljusstakar i hela lägenheten, och de är ganska många. Det står en julstjärna i en kruka på fönsterbrädan, som redan på juldagsmorgonen ska börja se hängig ut. Men nu är den fortfarande sprillans, som att någon köpt den dagen innan och ställt dit.

Pappa dukar fram mat. Grönkålspaj, julskinka, inkokt lax, Janssons frestelse. Han dekorerar en rödkålssallad med apelsinfiléer som han har förberett – de ligger och väntar i en plastlåda i kylen. När vi sitter och äter far han plötsligt upp och kommer på: han har glömt att tända lyktan som hänger på balkongen utanför köksfönstret. ”Det skulle ju vara mysigt”, mumlar han.

Det är så rent överallt. Inte ett dammkorn. De tre tunna kuddarna i soffan är uppradade och släta, två lampar står i perfekt symmetri i vardagsrummet. Varje gång jag är hos pappa har han en stor och välfylld fruktskål på köksbänken. Jag brukar tycka att det är lite väl mycket frukt för en person, och jag har faktiskt aldrig sett honom äta av den.

Det är något med allt det tillrättalagda och förberedda som får honom att kännas så oerhört ensam. Jag vill inte att han ska ha tid att ordna och fixa allt det där. Jag hade mycket hellre sett ett hafsverk och omatchande handdukar i badrummet, än detta överarbetade, genomtänkta och ängsligt kompensatoriska.