Nu är den ett vrak

Det tar ett tag innan jag kan sätta fingret på känslan, vilket är konstigt för när det väl går upp för mig är det så självklart. Känslan som gnager i mig är dåligt samvete. Den är så välbekant att jag känner mig dum som inte identifierat den tidigare. 

Det känns som att det är mitt fel det här. Att jag har drivit igenom en separation mot hans vilja och tvingar honom att lämna hus och hem. En lägenhet som han älskar och har lagt ner många timmar på. Samtidigt som han sliter med att demontera hyllan han designade och byggde själv dyker det upp en stolt bild på timehop: för precis ett år sedan blev samma hylla klar. Nu är den ett vrak. 

Knuten i magen, som jag borde ha identifierat tidigare, är precis samma knut som när jag lämnade exmaken. Samtidigt är situationen milsvida annorlunda. Parametrarna kunde inte vara mera olika. Jag lämnar inte och jag har inte blivit lämnad, jag har inte svikit, inte sårat, inte missbrukat. Så varför i hela friden känner jag mig så värdelös?

Sista

Man bestämmer sig för att avsluta men av bostadslogistiska skäl lever man ihop i 3-4 månader till, nästan som vanligt. Det går bra, det gör det verkligen, och ibland glömmer man nästan bort varför man ens bestämde. Nästan. Då och då blir man påmind också, och då står det fullständigt självklart varför vi inte kan fortsätta. 

Vissa dagar längtar man verkligen till det nya livet, när man ska leva ensam och bestämma själv över bara sitt eget. De dagarna kan tiden inte gå tillräckligt fort. Datumet känns som en evighet bort. 

Så plötsligt är de bara där. De sista. Idag är sista torsdagen. Imorgon sista fredagen. Sista På spåret tillsammans i soffan. Lådorna packas och staplas och sakerna delas och jag kan inte för mitt liv greppa hur det kan kännas så dåligt och så bra på samma gång.