Det tar ett tag innan jag kan sätta fingret på känslan, vilket är konstigt för när det väl går upp för mig är det så självklart. Känslan som gnager i mig är dåligt samvete. Den är så välbekant att jag känner mig dum som inte identifierat den tidigare.
Det känns som att det är mitt fel det här. Att jag har drivit igenom en separation mot hans vilja och tvingar honom att lämna hus och hem. En lägenhet som han älskar och har lagt ner många timmar på. Samtidigt som han sliter med att demontera hyllan han designade och byggde själv dyker det upp en stolt bild på timehop: för precis ett år sedan blev samma hylla klar. Nu är den ett vrak.
Knuten i magen, som jag borde ha identifierat tidigare, är precis samma knut som när jag lämnade exmaken. Samtidigt är situationen milsvida annorlunda. Parametrarna kunde inte vara mera olika. Jag lämnar inte och jag har inte blivit lämnad, jag har inte svikit, inte sårat, inte missbrukat. Så varför i hela friden känner jag mig så värdelös?
själv är bäste dräng 
Lika roligt som det är att återigen få läsa lite av det du skriver, lika tråkigt är det du skriver. Men sådant är ju livet.
Undrar dock hur det är med gröt-miffot nuförtiden. Skulle gärna ha en uppdatering på den fronten.