Sån e jag

Jag vet inte i hur många relationer jag har fått höra det. ”Jag var sådan när vi träffades och jag är sådan nu”. ”Du visste det från början”.

Men när jag tänker tillbaka på olika början så minns jag aldrig hur jag tänkte. Jag tror inte jag tänkte alls, jag stannade i stunden, njöt av känslan och tänkte bara på vad som funkade där och då. Mina relationsstarter har aldrig varit överlagda, de har aldrig varit meningen. Och i det som inte är planerat att hålla är det bara nuet som har betydelse. 

Någonstans övergår nuet till att bli en potentiell framtid. Det har aldrig gått snabbt eller varit särskilt uttalat, det har snarare varit en ordlös och intuitiv process. Plötsligt har jag funnit mig själv i en ny fas och det fanns aldrig tillfälle att omförhandla. Spelplanen var satt och den som ger sig in i leken. 

Jag kan se mig själv glida in i oreflekterade skymningsland igen. Det är ingen bra idé. Men när ska man sätta stopp och välja bort? När ens framtid är vidöppen är det hopplöst att leva i något annat än nuet. Man kan ju inte sluta umgås med omogna emotionellt svårtillgängliga missbrukare bara för att.