Arkiv | juli, 2016

En dåres semester 

31 Jul

Jag tackar ja till en vettlös resa. Jag borde ha insett vansinnet redan innan, men jag ville så gärna. 

Så jag följer med honom hem till hans mamma på ön, som så många gånger förr. Sover i gästhuset som vanligt, men den här gången är sängarna placerade annorlunda. Inte bredvid varandra utan i vinkel. Jag lägger min kudde i en bortre ände. Han har sitt huvud där sängarna möts. 

Han verkade nervös när han frågade om jag ville följa med. När jag inte svarade direkt på smset kom det ett till och ett till. Förklarande, hur han tänkte, bara om jag ville, kanske var det awkward, han hade platser kvar i bilen, följ gärna med. Det var tafatt och gulligt. Jag började gråta. 

Jag vet vad jag hoppas på när jag bestämmer mig för att följa med. Jag är fortfarande kär i honom. Hell, jag är nyförälskad. Igenförälskad. Förälskelse går över sägs det, den finns i början, en fas som utvecklas till något annat. Kärlek. Tillit. För mig har den fnissiga bubbliga förälskelsen kommit tillbaka och existerar parallellt med en djup kärlek och ett samförstånd som jag inte känner med någon annan. Förutom med denna man, som jag inte längre är ihop med och som jag inte kan leva med utan att utplåna mig själv fullständigt.

Jag hoppas att vi ska ha tid att prata under semestern, att jag ska kunna förklara hur hans beteenden har påverkat mig, sätta ord på hur jag har mått på ett mer distansierat sätt än jag kunde när vi var ihop. Att miljön vi befinner oss i ska väga i min favör. Jag vet redan att han känner samma samförstånd som jag gör, det är jag övertygad om. Jag ser framför mig hur vi i precis ett sådant ögonblick av fullständig mental närhet har ett samtal om vad vi har haft, vad som gick åt helvete och hur vi kanske kan rädda det som återstår. Börja om. 

Men redan efter en kvart i bilen förstår jag att det inte kommer att bli så. Han berättar oberört om precis de saker som jag mådde dåligt av under alla de år som vi var ihop. De är fortfarande en stor del av hans liv och han älskar dem. Han älskar sin öl.

När jag kommer hem inser jag att jag har tänkt på vår separation som ett slags ordlöst hot. Ett verktyg för att han ska förstå vad det är han går miste om. Hela detta halvår har jag hoppats att han ska komma till insikt och allt mitt hjärta vill är att vi ska hitta tillbaka till varandra. Jag kan inte föreställa mig att någon skulle kunna ta hans plats. 

Men man kan inte ställa ultimatum, oavsett om de är outtalade, om man inte är beredd att stå för konsekvenserna. 

Jag kan inte sluta gråta. 

Annonser