Cheshire Cat

Jag sträcklyssnar på relationspoddar och hör dem om och om igen återkomma till samma tema. Trygghet eller passion. Resonemangsäktenskap eller förälskelse. Kamratskap eller knull. De är oförenliga, sägs det. 

Men jag tänker: man måste inte välja. Jag behövde inte det. Han kunde ena minuten se in i min jävla själ och bakom, formulera mina tankar innan jag ens tänkt dem själv, stå kvar orädd när jag rasade över hans insiktsfullhet och inte dra nytta av att jag efteråt skämdes över mina egna tankar och småaktiga beteende. Han såg allt mitt dåliga och ändå gick han inte. Så liten och svag och skör och behövande som jag var med honom, så har jag aldrig låtit någon se mig tidigare. Så stark har den tryggheten och kamratskapen aldrig känts.

Och i nästa minut kunde han ge mig en blick så skälmsk att jag rodnade. Le lika brett som Cheshire Cat och låsa min blick för att se varenda skiftning i mina ögon när jag sjönk ner över honom. Jag slutade aldrig attraheras av honom, det var inte det ena eller det andra. Det var både trygghet och passion. Kamratskapen förstärkte knullet. 

Jag vill ha det igen. Jag vill ha fysisk och mental närhet som ger mig något annat än vad jag kan ge mig själv. Jag vill koppla ihop min hjärnas sprakande sladdar med någons dito. Någon som kommer med nya perspektiv, som tänker något som jag inte redan har tänkt, någon som kan suga upp min returström och leda bort den eller transformera den till något användbart. Och jag vill känna stark attraktion i kombination med trygghet och bekvämlighet. Jag vill vara respekterad och kåt och uppskattad. 

Är det för mycket begärt?