Syfte

”Du gillar ju samma saker som jag”, säger en glatt efter att vi har haft sex. Jag förstår att han tror det. Jag har inte givit honom någon anledning att tro något annat, så jag kan heller inte hålla det emot honom eftersom jag inte signalerat något annat än kör på bara. Således är ansvaret mitt. Om jag inte protesterar när någon drar mig i håret, tar ett grepp runt min hals eller stoppar kuken i min röv – vem är jag att skuldbelägga i efterhand. 

En vill att jag ska titta upp på honom när jag suger av honom. Jag har på eget initiativ tagit hans kuk i min mun; det är en helt frivillig akt från min sida. Men på en millisekund övergår den i hans privata porrfantasi. Det går inte att vända sedan. Det är kört då. 

Jag är inte ens ute efter att placera skuld. Det ger mig ingenting att säga att det är ens fel, varken någon annans eller mitt eget. Jag vill bara att det ska vara schysstare sex som passar mig bättre. Jag vill känna mig respekterad. Jag vill bli knullad för att jag är jag och inte för att jag var beredd att ta på mig den kvinnliga huvudrollen i någons porrfilm. 

Så varför? Varför i hela friden går jag så fullständigt in i rollen som det bästa ligget, med fullt fokus på den andres njutning och bortser helt från min egen?

Kanske för att jag ligger runt utan romantiska intentioner. Med ytliga bekantskaper eller upptagna män. Det är köttets röst som talar – inledningsvis, för det slutar ofta med en bitter och otillfredsställd eftersmak. En tomhet och ett självförakt för att jag inte hade högre integritet och för att jag klev in i den där rollen ytterligare en gång. 

När det inte finns några romantiska anslag eller gemensamma förhoppningar om ytterligare nivåer är jag bara hål. Och om jag inte bjuder på en ordentlig jävla upplevelse och är de bästa hålen någon varit i – då är jag ju ingenting. Då har jag inget syfte.