Nu är den ett vrak

9 Jan

Det tar ett tag innan jag kan sätta fingret på känslan, vilket är konstigt för när det väl går upp för mig är det så självklart. Känslan som gnager i mig är dåligt samvete. Den är så välbekant att jag känner mig dum som inte identifierat den tidigare. 

Det känns som att det är mitt fel det här. Att jag har drivit igenom en separation mot hans vilja och tvingar honom att lämna hus och hem. En lägenhet som han älskar och har lagt ner många timmar på. Samtidigt som han sliter med att demontera hyllan han designade och byggde själv dyker det upp en stolt bild på timehop: för precis ett år sedan blev samma hylla klar. Nu är den ett vrak. 

Knuten i magen, som jag borde ha identifierat tidigare, är precis samma knut som när jag lämnade exmaken. Samtidigt är situationen milsvida annorlunda. Parametrarna kunde inte vara mera olika. Jag lämnar inte och jag har inte blivit lämnad, jag har inte svikit, inte sårat, inte missbrukat. Så varför i hela friden känner jag mig så värdelös?

Sista

7 Jan

Man bestämmer sig för att avsluta men av bostadslogistiska skäl lever man ihop i 3-4 månader till, nästan som vanligt. Det går bra, det gör det verkligen, och ibland glömmer man nästan bort varför man ens bestämde. Nästan. Då och då blir man påmind också, och då står det fullständigt självklart varför vi inte kan fortsätta. 

Vissa dagar längtar man verkligen till det nya livet, när man ska leva ensam och bestämma själv över bara sitt eget. De dagarna kan tiden inte gå tillräckligt fort. Datumet känns som en evighet bort. 

Så plötsligt är de bara där. De sista. Idag är sista torsdagen. Imorgon sista fredagen. Sista På spåret tillsammans i soffan. Lådorna packas och staplas och sakerna delas och jag kan inte för mitt liv greppa hur det kan kännas så dåligt och så bra på samma gång. 

D e ok

29 Nov

Jag har aldrig gråtit så här lite i en separation. Jag vet inte vad det betyder. 

Fritt fall

18 Sep

Min kompass är i fritt fall. Jag vet ingenting längre. Upp är ner eller åt sidan eller ingenstans. Allt är up for grabs. Jag vet inte vad jag tycker eller vad jag vill och jag vet inte varför. Hur ska man veta?

Jag reagerar på saker som känns fel men vet inte om det är okej och vet inte vad det beror på. Har aningar, ifrågasätter deras giltighet, ifrågasätter mig själv. Hur får man tänka? Vad får man känna?

Vad är normer som har kastats på mig sedan jag föddes och vad är mina egna faktiska värderingar? Vad är ett förhållande? Vad är tillit? Vad är lojalitet?

Och i nästa steg: vad är sunda ifrågasättanden av sig själv och vad är dålig självkänsla? Vad är helt rimliga omvärderingar och vad är ett totalt borttappande av den egna identiteten?

Sista chansen

16 Apr

Shufflar favoriter i spotify och är inte alls förberedd på den kombinerade känsla av sentimentalitet, tacksamhet, ungdom och ålderdom som sköljer över mig. Låt efter låt från våren 2010 trotsar slumpen och följer på varandra fast de inte borde. 

Kalla försommarkvällar med för tunna kläder, för lite pengar, för dålig tidsuppfattning, för svag moral. För gammal, men med en sista chansen-biljett till en ungdom som aldrig levts. Inte på det sättet. 

Kontor på dagarna, folköl och kalla bänkar på kvällarna. Urspårade lägenhetsfester, late night booty calls, amfetamin och besvikelser. Gå till jobbet i samma kläder som dagen innan, bättra på gammalt smink, känna sig levande för första gången på länge. Revoltera utan att någon bryr sig. 

Leva dubbelagent och inte känna tillhörighet i något av lägren. Älska hemligheter. Lyssna på fem år yngre kollegor som skaffat RUT-städ till sin bostadsrätt på Gärdet. Slicka av det sista vita pulvret på den ut-och-in-vända påsen i lysrörsljuset på Carmen. 

Vara svartsjuk utan att ha rätt till det. Balansera drama i varje hand. Förvänta sig saker av andra men aldrig leva upp till några standarder själv. Försöka vara sval och aldrig lyckas.

Bli förbannad på någon som häcklar Mona Sahlin men ändå låta den jäveln slicka upp en i sina föräldrars skinnsoffa. Upptäcka att den utlovade fingertoppskänslan inte var annat än fåfänga pojkdrömmar. Såklart.

Lita på den som rullar in något i en bit toapapper och säger åt en att svälja. Vaka in morgonen i en trippelsked där ingen kan sova. Lyssna på varandras andetag i tyngdlöshet. Fläta fingrar med någon annans pojkvän.

Det var sista chansen och jag tog den. 

För det vill jag rikta tacksamhet till: mig själv.  

Bukettkadaver i välbekant vas

30 Dec

Förra julen bjöd pappa in mamma att äta middag med oss på julafton. Det var oerhört konstigt alltihop, men ändå fint på något sätt. Det kändes bra att det var vi igen – mamma och pappa, jag och mina syskon, farfar. Som förr, fast ändå verkligen inte.

Efteråt sa pappa att det kanske blir såhär framöver. Hans nya tjej firade med sina barn och barnens pappa, sin familj, och pappa var inte en del av den. ”Vi kanske fortsätter att fira på det här sättet”, sa han och lät hoppfull.

Jag tänkte på en blombukett som man tagit upp ur sin vas och slängt på golvet. Brutna stjälkar och blekta kronblad utspridda huller om buller. Att försöka sopa ihop dem och sätta tillbaka i vasen? Arrangera skiten på nytt och låtsas som att inget hänt? När vi åt middag tillsammans allihop var det hemtamt och ångestfyllt på samma gång. Matbordet var samma gamla furubord som stod i mammas och pappas gemensamma hus, men deras kallprat om hur det är på jobbet var det konstigaste någonsin. Settingen var känd sedan födseln, men innehållet från en annan värld.

Det blev inte så framöver. Vi fortsatte inte att fira som ett ihoprafsat och spretigt bukettkadaver, nedtryckta i en välbekant vas. ”Det finns kanske fler som vill fira…” sa pappa försiktigt för någon vecka sedan, när vi planerade för årets stundande jul. Kanske var det bara mina egna projektioner och hjärnspöken men jag tyckte att jag anade en förhoppning i pappas röst.

Istället tillbringade mamma julaftonen i sitt nya hus, med sin nya karl, och tillförsikten hade pappa inget för.

Ensam

29 Dec

Jag ska försöka sätta fingret på vad det är.

När vi kommer hem till pappa på julaftonskvällen är matbordet redan dukat. Där står fyra tallrikar och glas, vikta röda servetter. Vi har varit borta hela dagen så han måsta ha förberett allt innan han åkte hemifrån på förmiddagen. I köksfönstret hänger en adventsstjärna, på bordet ligger en ren linneduk, i ljuslyktorna står helt nya värmeljus. Det är faktiskt helt oanvända ljus i alla ljusstakar i hela lägenheten, och de är ganska många. Det står en julstjärna i en kruka på fönsterbrädan, som redan på juldagsmorgonen ska börja se hängig ut. Men nu är den fortfarande sprillans, som att någon köpt den dagen innan och ställt dit.

Pappa dukar fram mat. Grönkålspaj, julskinka, inkokt lax, Janssons frestelse. Han dekorerar en rödkålssallad med apelsinfiléer som han har förberett – de ligger och väntar i en plastlåda i kylen. När vi sitter och äter far han plötsligt upp och kommer på: han har glömt att tända lyktan som hänger på balkongen utanför köksfönstret. ”Det skulle ju vara mysigt”, mumlar han.

Det är så rent överallt. Inte ett dammkorn. De tre tunna kuddarna i soffan är uppradade och släta, två lampar står i perfekt symmetri i vardagsrummet. Varje gång jag är hos pappa har han en stor och välfylld fruktskål på köksbänken. Jag brukar tycka att det är lite väl mycket frukt för en person, och jag har faktiskt aldrig sett honom äta av den.

Det är något med allt det tillrättalagda och förberedda som får honom att kännas så oerhört ensam. Jag vill inte att han ska ha tid att ordna och fixa allt det där. Jag hade mycket hellre sett ett hafsverk och omatchande handdukar i badrummet, än detta överarbetade, genomtänkta och ängsligt kompensatoriska.

De nya

13 Nov

Varje gång jag frågar pappa hur han har det, så är det komplicerat. Jag har inte riktigt förstått vad problemet med hans nya kärlek är, men det handlar om att släppa in, släppa tag och känna tillit. Hennes skuldkänslor gentemot sina små barn och en mängd odefinierad ångest. Det är terapeutbesök och missförstånd och issues, och varannan gång jag pratar med pappa så har de tagit en paus. Då har han satt ner foten för att slippa leva i limbo, men pausen håller aldrig längre än en vecka eftersom de inte klarar att vara ifrån varandra. I drygt tre år har det pågått nu och jag önskar verkligen att de löser det och kan flytta ihop och ha en gemensam vardag.

Jag tycker om henne. Det tog lång tid innan jag träffade henne första gången, ett och ett halvt år tror jag. Jag klarade liksom inte av det innan. Och dagen då det var bestämt att mötet skulle ske så mådde jag verkligen inte bra. Det fanns så många faktorer: att det var henne som pappa lämnade mamma för, att hon bara var 5 år äldre än jag, att hon hade två små barn.

Min största rädsla var att hon skulle vara för ung och för snygg. Tänk om hon skulle se yngre ut än jag? Men det gjorde hon inte, hon såg till och med ut att vara några år extra. Slående vacker, stilig på något vis, med ett fantastiskt leende. Stolt hållning och kort hår på det där sättet som jag alltid har gillat (och tänkt att om jag bara hade lite tjockare hår så kanske jag själv skulle). Hon verkade minst lika nervös som jag och jag tänkte lite på den där Alfons Åberg-boken om Alfons första skoldag när det visar sig att fröken kanske är den som oroat sig mest. Hon var trevlig och glad och lätt att prata med, och allting förflöt så väl. Men vad spelar det för roll nu, när hon och pappa ändå inte?

Sedan har vi den andra nya. Mamma har precis sålt sin lägenhet och ska snart flyttat till Stockholm och det lilla huset där hennes nya bor. Det blir säkert bra. Han är lite slemmig och ingen looker direkt, en besserwisser och mansplainare. Men han verkar snäll och hon verkar glad så det är väl inte så mycket mer att säga om det egentligen.

Generösa utrymmen

10 Nov

Läser gamla inlägg i min stängda elektroniska dagbok från tiden som var i början. Saker vi gjorde, sade, var. Hur jag tänkte om allt och vad jag tyckte om honom, han som idag sover sina nätter längs min vänstra sida. Blir emotionell av storslagenheten i hur oerhört väl våra bitar passade och vilket generöst utrymme han gav mig och mina tveksamheter. Hur saker som hade kunnat bli konflikter aldrig blev, för att jag aldrig behövde tvivla.

Ändå var jag väl tveksam sätt och vis, för att jag inte visste riktigt var jag hade honom och hur han fungerade. Kanske var det också lite svårt att tro att det var sant när jag radade upp superlativen i huvudet.

Jag är så tacksam för att han fanns där då – kvar, trots att jag egentligen bränt den bron ett år tidigare. Att han svarade på det där sms:et som jag skickade redan medan han klädde på sig jackan för att lämna vårt sällskap och gå hem. Och fastän han inte visste att meddelandet låg där och väntade, så vågade han viska i mitt öra och göra min invitation överflödig.

Han fångade upp mig. Han hade väntat och att han hyste inte agg. Gudarna ska veta att han hade rätt att hålla mycket emot mig. Det tog lång tid innan jag förstod det.

Han krävde inte några definitioner när jag inte kunde ge dem. Han vågade säga till mig att han älskar mig, fastän han visste att han inte kunde få samma tillbaka. Jävligt modigt, är vad det är. Kanske visste han att jag skulle falla innan jag förstod det själv.

Slutet som inte är döden, men nästan

3 Jul

Det är några i min närhet som gör slut och jag påminns om känslan. Min egen bara. Den där förlamningen precis efteråt. Vakuumet. Som en big bang och kvar finns bara rymdens tystnad i evighet. När allt bara gör så distanslöst och onyanserat ont och man inte riktigt förstår att det verkligen kan vara sant. När man vaknar med rödpuffiga ögon men de första sekunderna ändå inte minns.

Sedan samlar man ihop sig och går vidare förstås – man gör ju alltid det. Men känslan innan man har greppat att det finns ett liv efteråt. Den slås jag av.

Och tanken på att inte få vara så nära igen. Om det skulle vara så att aldrig mer.

Jag kan inte ens.

Jag vet inget annat sätt att hantera den än att helt enkelt (fast svårt) bestämma mig för att inte tänka mig det. Jag måste skjuta undan så att den konstruerade känslan av undergång inte tar plats och tar över.