Slutet som inte är döden, men nästan

Det är några i min närhet som gör slut och jag påminns om känslan. Min egen bara. Den där förlamningen precis efteråt. Vakuumet. Som en big bang och kvar finns bara rymdens tystnad i evighet. När allt bara gör så distanslöst och onyanserat ont och man inte riktigt förstår att det verkligen kan vara sant. När man vaknar med rödpuffiga ögon men de första sekunderna ändå inte minns.

Sedan samlar man ihop sig och går vidare förstås – man gör ju alltid det. Men känslan innan man har greppat att det finns ett liv efteråt. Den slås jag av.

Och tanken på att inte få vara så nära igen. Om det skulle vara så att aldrig mer.

Jag kan inte ens.

Jag vet inget annat sätt att hantera den än att helt enkelt (fast svårt) bestämma mig för att inte tänka mig det. Jag måste skjuta undan så att den konstruerade känslan av undergång inte tar plats och tar över.