Man är ju redan den sämsta personen i relationen

Att vara otrogen är att försätta sig i ett ständigt underläge. Det kanske kan upplevas tvärtom – att det är den otrogne som sitter med trumfkorten. Men jag kände aldrig så.

Hur mycket jag än ville och försökte, så kunde jag inte gottgöra det faktum att jag hade varit otrogen. Det går inte att gottgöra ett sådant svek. Kanske spelar det inte någon roll om man hånglat på fyllan vid ett enstaka tillfälle. Kanske kan man faktiskt glömma bort att ett sådant misstag överhuvudtaget har hänt. Men om det hänt flera gånger och inte stannat vid kyssar – då hamnar man i ett helt skevt maktförhållande. Jag undrar om det ens går att reparera en sådan skada. Utöver att det är ett svek och ett missbruk av tillit och förtroende och blablabla.

Och när man ständigt är den där dåliga dåliga människan – då är steget inte så långt till att göra samma sak om igen. Det blir en självuppfyllande profetia att reproducera sitt dåliga handlande. Man är ju redan den sämsta personen i relationen, det spelar ingen roll vad man försöker göra åt det. Man kan lika gärna vara otrogen igen.

Jag är så van vid att alltid vara the bad guy och bära omkring på en generell samvetsskuld. Jag har gjort det i många år. Och ibland slår det mig att jag faktiskt står helt utan skuld i denna nya relation. Jag har ingenting att undanhålla och ingenting att ha dåligt samvete för. Det är en ovan och väldigt fin känsla.

Vad

Jag får veta att det sjukt värda smset jag fick från Aslan andra gången vi träffades inte var skrivet av honom själv, utan av hans kompisar. Vilket jag i och för sig redan misstänkt, eftersom det är lite väl ”rättframt” för att vara honom. Jag börjar läsa sms i min utkorg vid ungefär samma tid, och hittar ett som jag skickat till Någon samma dag som jag träffat Aslan för första gången.

”Så jävla het. Sätter en halv månadslön på att jag lagt han innan sommarn är slut.”

Handlöst och utan skyddsnät

Jag vaknar i Aslans armar, i värmen och närheten. Håret på hans bröst kittlar mot min näsa. Till hälften i sömnen hittar min hand hans kind, min tumme stryker först den lena huden under ögat, sedan det strävmjuka skägget längs käken. Mina fingertoppar mot hans lilla örsnibb. Lejonmanen som lockar sig i nacken.

Jag sover gott i tusenochennatt-sängen nu. Tryggt och lugnt, hela natten. Och på väg till jobbet minns jag hur Någon, för längelänge sedan, frågat mig om jag upplevt en kärlek där man fullkomligt faller – handlöst, utan skyddsnät och säkerhetslinor.  Och jag minns att jag svarade att det aldrig fanns något behov av skyddsnät när jag träffade exNågon. Det var så safe som det kunde bli.

Men nu: något helt annat. Jag har fallit så hårt för Aslan att jag har svårt att förstå det själv.

Jag blir rädd när jag tänker på hur mycket han skulle kunna såra mig nu. Kontrollfreaket i mig kan nästan inte andas av det faktum att jag inte kan göra annat än att hoppas att han vill fortsätta träffas. Det känns som jag har lagt upp hjärta, hjärna, kropp, själ på ett fat och bara ”varsågod”. Och han skulle så enkelt  kunna ha sönder allting. Om han ville.

Ändå finns det inget annat jag kan göra än att stå där med det självutlämnande fatet och hoppas att han tar emot det. Det finns inte en chans att jag backar nu, hur rädd jag än är. För känslan i magen när han ser på mig och kallar mig ”finaste” – den slår allt annat i världen just nu.

Det enda vi inte var sams om var kärleken

När jag hörde eller läste om par som bråkade så kunde jag aldrig identifiera mig. Jag kunde inte relatera till folk som hade stormiga förhållanden med hetsiga diskussioner. Hur gick det till liksom? Jag och exNågon tyckte lika om allt. Vad skulle vi bråka om? Vi hade samma värderingar, samma intressen, ville samma saker.

Det fanns bara en enda sak som var ett potentiellt konfliktämne. Som vi hade kunnat bråka om, om det inte varit så vidrigt hemskt att jag knappt vågade formulera det tyst i tanken.

Nämligen det faktum att jag inte var kär i honom.

Kontrollfreaket som inte tänkte efter före

Så. Kontrollfreak alltså. Det är jag.

Det innebär till exempel att jag alltid tänker efter före. Jag tänker innan jag talar, jag vräker inte ur mig saker oöverlagt. Jag är rädd för att säga saker ogenomtänkt och i affekt, för jag vill inte säga något som jag ångrar i efterhand.

Men plötsligt hör jag mig själv säga saker till Aslan som jag inte riktigt menar. Eller som jag inte vet om jag menar, för jag har inte tänkt igenom huruvida jag menar det eller inte. Jag bara säger det som dyker upp i huvudet, utan att fundera på konsekvenserna. Jag häver ur mig något för att prove a point och det blir nog lite överdrivet.

Känslan är helt ny för mig. För en liten stund släpper jag kontrollen och låter känslorna styra. Jag sluter ögonen och känner tårarna bränna innanför ögonlocken. Det är så vidrigt läskigt att jag inte vet vart jag ska ta vägen och min kropp reagerar med att gråta.

Jag vet inte vad som kommer att hända. Jag har ingen erfarenhet av det här. Så jag blundar och får svindel och hoppas att jag inte har förstört något. Och vet ni? Jorden gick inte under.

Och när jag öppnar ögonen är Aslan fortfarande kvar.

Pusselbitar och tuvor

Det är så svårt ibland, när man är två som ska lägga pussel och ens bitar ser helt olika ut. När man har levt så olika liv, har olika bagage, olika erfarenheter. När man är van vid olika sätt och har olika toleransnivå.

Jag är konflikträdd. Jag har vuxit upp i ett hem där ingen någonsin har höjt rösten. Jag och mina syskon har förstås bråkat sinsemellan ibland, men inte mer än så. Jag har aldrig hört mina föräldrar bråka och enligt de själva har de de facto aldrig varit osams. Aldrig under tonåren skrek jag åt dem eller kallade dem hemska saker.

Jag tror det är därför som min konflikttröskel är så låg. Jag uppfattar små meningsskiljaktigheter som viktiga konflikter. Att ha en diskussion om en sakfråga är en sak, det har jag inga problem med, men när det handlar om känslomässiga tuvor som jag tror kan välta ett helt lass – då blir jag så himla rädd.

Aslans konflikttröskel däremot, den är rätt hög. Han kommer från något helt annat. Han uppfattar inte alls den där lilla tuvan som lassvältarmaterial. 

Men någonstans bland dessa omaka pusselbitar och lassvältartuvor så hittar vi en stig att gå. Ni kan ju fatta att jag är glad för det.

Skrivartisdag

Jag ska försöka införa något nytt i min vardag. Egentligen är det lite motsägelsefullt att införa mer struktur när jag egentligen vill hylla spontaniteten, men jag behöver lite styrning för att få någonting gjort. Dessutom tror jag att det finns gott om plats för spontanitet i mitt liv ändå.

Ikväll är första försöket: skrivartisdag. Bok eller blogg eller vad som helst. Men det ska skrivas på tisdagar, jävlar i min lilla boklåda.

Objektiv sanning

Rent intellektuellt så kan jag förstå att min bedömningsförmåga är färgad av någon sorts förälskelse. Rent teoretiskt så kan jag förstå det.

Men jag tycker faktiskt att det borde vara en objektiv sanning, fullständigt uppenbar för alla och ingenting att diskutera, att Aslan är den snyggaste mannen som går omkring i ett par jeans.

Utmana mig snälla, fast det är det läskigaste jag vet

Jag är väldigt lugn och rationell. Jag brusar inte upp och jag blir sällan arg. Jag ser det som goda egenskaper men baksidan av det är att jag också är kontrollerad, reserverad, hämmad. Jag är inte crazy. Jag tar saker på lite för stort allvar ibland.

Jag behöver folk runt omkring som gör mig obekväm och ruckar på mina reservationer. Som river mina integritetsmurar, ruskar om mig, utmanar mina kontrollbehov. Folk som är oförutsägbara. Folk som inte är som jag.

Kontrollfreaket i mig är van att ha koll. Jag är van att veta vilka issues jag har. Även om jag inte vet hur jag ska hantera dem alla gånger, så har jag rätt bra koll på vilka de är och vad de beror på. Jag har överblick över de pusselbitar som är jag.

Och sedan kommer det in någon i mitt liv med sina egna svåra pusselbitar och man försöker lägga ihop skiten till ett gemensamt pussel. Då tappar jag kontrollen och förlorar överblicken igen och får ångest och det snurrar i min skalle och jag vill ha diagram, listor och struktur, inte en massa okontrollerade känslor och problem som skvalpar runt och lever egna liv.

– Ha kontroll över ditt eget då. Men du måste hitta en trygghet i att jag har koll på mitt och tar ansvar för det. Och att vi tillsammans har koll på det gemensamma. Du kommer aldrig ha full koll på mig, säger Aslan.

Jag vet att det är så. Snarare är det nog önskvärt att jag inte har full koll på honom. Det är bra för mig att han utmanar mig och inte är förutsägbar.

– Du får inte alla mina bitar direkt, fortsätter Aslan. Du får stoppa ner handen i påsen, bit för bit. Samtal för samtal. Tillfälle för tillfälle. Du måste lita på att de svåra bitarna kommer passa. En efter en.

– Fy fan vad läskigt, svarar jag.

Symbolik och nattliga resor

För några dagar sedan drömde jag att jag skulle åka bort med min pappa, men vi kom aldrig iväg. Jag försökte packa men hittade inte mina saker, det var strul med allting och jag var frustrerad för att vi stod och stampade på samma ställe. Vi var kvar hemma hela tiden och kom aldrig iväg på någon resa.

Likheten med hur jag kände för Aslan var löjligt övertydlig. Jag ville att vi skulle ta ett steg i någon riktning, oavsett vilken, men inget hände.

Så igår pratade vi, jag och Aslan. Delade ångestspöken och rätade frågetecken. Och hittade nya. Och det är väl en bit på väg åt något håll, även om jag inte vet vilket håll och inte heller vet hur vi ska kunna ta nästa steg. Men det är en rörelse och det känns bra och ett steg är bättre än inget steg.

Och inatt drömmer jag att min pappa och jag är borta på en resa. Vi är på fel ställe vid fel tidpunkt, det är off season och inte vad jag har planerat för. Kläderna jag har i väskan är smutsiga, jag har glömt min bikini och mitt ena ben är gipsat från knä till fot. Vi kom iväg på resan men den är inte vad jag har tänkt mig.

Jag skäms lite för att min hjärna inte kan komma upp med en mer avancerad symbolik.