Den här känslan av att hela tiden vilja lägga till och betona att jag faktiskt älskar min pappa och rädslan för att någon ska tro att jag inte gör det. De skuggar mig, hela tiden.
Så fort jag sagt något som kritiserar hela situationen så vill jag försvara honom. Det är väl befängt egentligen, men den där jävla skuggan alltså. Jag blir inte av med den.
Jag berättar för exNågon om mina föräldrars uppbrott – de som var hans svärföräldrar i en herrans massa år. Han är uppriktigt förvånad och lite chockad, tror jag.
”Jag får ont i bröstet bara jag tänker på det. Men samtidigt finns det något bisarrt komiskt i det. Att alla separerar.”
Han har rätt – först var det jag, sedan var det lillebror och slutligen mamma och pappa. Under loppet av ett par år har förhållanden som varat i hela våra vuxna liv gått sönder och upphört. Jag svarar:
”Jag vet. Man är liksom inte ensam om att vara ett freak.”
På något konstigt sätt finns det en tröst i att inte de heller klarade av att leva ihop hela livet. Aldrig mer kommer jag att få kommentaren ”ja, det där vet vi inget om, vi har aldrig haft några konflikter” när jag försöker diskutera relationsmässiga problem.
Farfar är ledsen. Han har alltid varit så glad för den stabila kvintetten som varit min familj. Vi har varit den där trygga familjen som han själv inte har haft, eftersom han lämnade min farmor och min pappa när pappa var liten.
Farfar känner att nu har han chansen att gottgöra min pappa för sina fel. Det är därför pappa får bo på hans soffa och äta hans mat – för att farfar lämnade pappa när han var liten och nu, 40 år senare, kan han ge pappa det han en gång tog ifrån honom.
Folk och deras issues alltså. Jag blir så jävla less.
Jag är less på folk som inte tar tag i saker och hantera dem istället för att vänta i tusen år. Ja, det är jättejobbigt och det tar väldigt lång tid att komma över trauman och saker som man själv har gjort fel och saker som andra gjort fel mot en. Men om man inte börjar någonstans?
Jag är less på folk som är emotionellt handikappade och inte kan sätta ord på vad de känner. Eller som inte ens har funderat på vad de känner eller tänkt på hur de fungerar som människor, och varför.
Men framförallt är jag less på folk som inte förstår att när de inte hanterar sina issues så förs de vidare i generationer framöver.
Det luktar mat när jag kliver innanför dörren hos mamma ikväll. Och mycket riktigt står hon vid spisen och steker kyckling. Hennes egenodlade potatis kokar på spisen och de egna tomaterna ligger skivade på en tallrik. Det gör mig så glad. Det finns hopp om livet.
Hon berättar om ett forum för trädgårdsnördar på nätet, där hon hängt i flera år och diskuterat ovanliga rosor och whatever. Nu har hon skrivit i forumet och berättat att hon blivit lämnad av sin man ”och vet du, jag har fått SJUTTIO svar i tråden, massor med bra tips och kramar”.
Imorgon ska hon träffa några av trädgårdsnördarna och fika. Är så stolt över min hemmakatt-mamma.
Mamma frågar om hon får lägga till mitt nummer under ICE. In Case of Emergency, ni vet. Ifall det skulle hända henne något.
Ifall det skulle hända något och man behöver kontakta någon, så är denne någon inte längre min pappa.
Mamma visar upp ett foto hon lämnat in för att förstora och rama in. Det är en bild av henne som barn när hon sitter på köksbänken och bläddrar i en bok. Jag tänker mig att hon ska ställa den svartvita bilden i den vita ramen bredvid sin säng, jämte bilden av mormor under körsbärsträdet.
Den här fixeringen vid det som har varit, längtan efter det trygga, efter en tid då föräldrarna fortfarande levde och då livet var enkelt – jag har faktiskt svårt att relatera till den. Jag minns inte att jag har blickat bakåt på det sättet för att hitta fast mark.
Ändå förstår jag förstås hur hon tänker. Det finns väl inte riktigt någon framtid att fästa blicken på.
”Jag får tårar i ögonen när jag tänker på dig för du är så klok och fin.”
Pappa smsar. Inte fan är det din förtjänst i alla fall, får jag lust att svara.
Jag har faktiskt kämpat jävligt hårt för att komma hit. Jag har lagt många år på att analysera, älta, fundera, vrida och vända. Mina älskade vänner har hjälpt mig att hitta mina pusselbitar och förstå mig själv och varför jag är som jag är. Och jag har pushat mig att utvecklas och bli bättre och att möta mina rädslor. För att jag har velat det.
Jag har inte fått några insikter och någon klokskap av att ha vuxit upp i en familj där ingen ifrågasätter eller pratar om vad som händer under ytan. Snarare tvärtom. Jag är insiktsfull trots allt det. För jag har gjort den resan helt på egen jävla hand – utan draghjälp från mina föräldrar. De få gånger jag har luftat relationsmässiga problem med dem så har de bara svarat ”det där vet vi inte så mycket om, vi har aldrig bråkat om något”.
Se vad bra det gick då.
Mamma har gjort en liten hörna åt sig på källarvåningen. Tagit sin del av dubbelsängen och baxat ner den för den smala trappan.
Och på en hyllkant bredvid sin nyskapade sovplats har hon ställt ett fotografi av sin mamma som gick bort för några år sedan. Min skrattande tjocka mormor under ett blommande körsbärsträd.
Min mamma sover på en 90-säng i en källare, med en bild av min döda mormor bredvid sig. It fucking breaks my heart.
Jag undrar om inte den minsta i vår familj är den som är mest insiktsfull. Mest analytisk, bäst på att förstå sig själv och att se samband och mönster.
Hon som alltid varit den minsta. Min finaste lilla. Hon vi tror att vi måste skydda. Alltid ligger hon så långt fram i sina resonemang och funderingar.
själv är bäste dräng 
kommentarer