Den jäveln kommer ju oavsett

Får jag bara en knäckemacka med julskinka och massor av stark senap, ett glas julmust till det och sedan en kopp kaffe och mammas fruktkaka. Då kan jag skita i resten.

Mammas fruktkaka. Det blir ingen jul utan den. Varför jag nu ens skulle vilja ha en jul, men den jäveln kommer ju oavsett om jag tar emot den eller inte. Men när jag pratar med mamma någon vecka innan och berättar hur vi tänkt med logistiken och fördelning av mamma-/pappatid så säger hon uppgivet ”jag har inte förberett någonting inför jul, bara så ni vet”.

Det känns inte som att det är läge att fråga om fruktkakan. Men fruktkakan då? Det låter inte som hon är på humör för övertalning och förväntningar. Inte kan jag baka den själv heller för jag vet inte hur man gör.

Men så smsar jag henne ändå.

”Jag kommer till dig den 23:e, tror det blir mysigt! Kan du inte lära mig hur man bakar sån där fruktkaka då? Kram!”

Jag är lite rädd att hon ska svara något deppigt. Att jag ska åka dit den 23:e och att ångesten ska ligga som en kall och blöt filt över ett hus där vår familj aldrig kommer att fira jul igen. Men så svarar hon:

”Åh vad mysigt och vad glad jag blir :) Vi bakar en fruktkaka tillsammans <3”

Allt som hänger ihop

Någon frågar mig om mina drömmar. Mina visioner. ”Om du fick leva i vilken tid som helst” osv.

Jag hatar sådana frågor. Man får dem i alla möjliga sammanhang, ofta när man pratar karriär. ”Hur vill du jobba om 10 år?”. Jag vet aldrig vad jag ska svara, för jag har tänkt att jag liksom rätt nöjd med hur jag har det nu och det känns väl som att jag lever i rätt tid? Eller? Det var väl inte bättre förr? Eller va?

Men så inser jag att det handlar om något helt annat. Det handlar om att jag aldrig har blivit lärd att ha storslagna visioner eller gränslösa fantasier om min framtid. Eller ens om min nutid.

Allt hänger ihop. Min fäbless för misärkultur, min oförmåga att föreställa mig en annan levnadssituation, mina kontrollbehov och mina icke självvalda hämningar. Allt.

Jag har matats med diskbänksrealism från tidig ålder. Jag har aldrig konsumerat science fiction eller fantasy – när jag gick på mellanstadiet plöjde jag Mobergs serie om Utvandrarna om och om igen, och älskade varenda ord. Jag läste böcker om barn som övergavs av sina föräldrar, syskonskaror som splittrades och förpassades till elaka fosterfamiljer, mammor som skurade golv på herrgårdar för att kunna ge sina lungsjuka barn potatis. Min fantasi kan liksom inte ta in saker som inte är realistiska, det går inte, jag har inte kapaciteten.

Det är samma med min kreativitet. Den är rätt snäv. Så när Någon frågar vilken tid jag skulle vilja leva i om jag inte levde nu, så kan jag inte föreställa mig en tid och ett sammanhang där jag skulle passa in. Dels har min fantasi begränsats till det det realistiska och dels har jag aldrig drillats i att tänka storslaget. Mina föräldrar har aldrig tänkt stort och fritt heller. Kanske beror det på att de i sin tur aldrig  har uppmuntrats att göra det, men oavsett anledningen så har det satt spår i mig.

Tidigare har jag tänkt att mina kontrollbehov, mina hämningar och min förmåga att ibland ta mig själv och andra på lite för stort allvar är andra sidan av det mynt som är rationalitet, lugn och struktur. Baksidan. Men nu tänker jag att det inte är så. Att vara sansad och rationell är inga dåliga egenskaper. Och man kan vara det utan att vara ett kontrollfreak som inte kan släppa på sina reservationer. Jag tror snarare att det är en produkt av att jag aldrig tänkt tanken att jag kan göra vad jag vill.

Jag har känt mig så tråkig när folk pratar vidlyftigt om sina grandiosa visioner. Och för mig har denna tråkighetskänsla varit likställd med att vara hämmad och oförmögen att släppa kontrollen.

Är jag rörig? Jag känner mig lite rörig.