Arkiv | oktober, 2011

Jag kan inte ta in det

30 Okt

Jag får sms från mamma.

”Livet känns skit och jag vet inte om det någonsin kan bli annat.”

Jag vet inte vad jag ska svara. Inget jag säger kan ändra hur hon känner. Och när jag försöker komma på något tröstande så måste jag tänka på hur hon mår och då bara… låser det sig. Det går inte. Jag kan inte försöka sätta mig in i hur det måste kännas för känslan är så fruktansvärt vidrig, så hemsk, så ohyggligt hopplös och förlamande. Jag kan inte ta in det, det går inte.

Jag borde höra av mig oftare, jag borde ringa oftare, jag borde hälsa på oftare. Jag borde tänka på henne oftare. Jag borde ringa pappa oftare också, och farfar, och lillasyster och lillebror. För att inte tala om farmor. Jag borde engagera mig mer i min familj. Jag borde vara mindre egoistisk, mindre harmonisk, mindre nöjd med livet.

Annonser

Nån jävla faktor

16 Okt

Jag som inte ens vet om jag vill ha familj. Bara för att jag har fyllt 30 så har det blivit nån jävla faktor som måste vägas in. Och som dessutom verkar väga tungt? När blev det så? Jag säger upp mig.

Vad som skrämmer, längtar och hoppas

16 Okt

Det som jag är allra mest rädd för är att jag och Aslan ska traggla på i ett bra tag framöver men att det ändå inte ska fungera och att jag då ska tänka att jag borde ha förstått det. Att jag i efterhand ska säga att det var lönlöst från början, att vi var så olika från dag ett och att vi borde ha gjort slut tidigare.

Jag är rädd att jag ska bli bitter. Att det ska kännas som att det är för sent. Att jag slösade bort min chans att träffa någon som jag vill bilda familj med, på någon som redan från början sagt att han har intimitetsissues och är mer bekväm med att vara ensam än med att vara två. Att jag ska ha blivit för gammal.

Jag längtar efter att inte varje dag ställa mig frågan om det verkligen är värt det. Om det är värt allt tjafs för att vara ihop med Aslan. Hittills har svaret alltid varit ja, även om jag stundtals varit nära att svara nej. Men det är inte en önskan om att svaret alltid ska vara ja som jag har – det är en önskan om att frågan inte ens ska dyka upp. Inte så ofta. Jag vill inte ta något för givet, men jag vill inte heller behöva göra bedömningen så ofta som jag gör nu. Det tar så mycket energi.

Mest av allt hoppas jag att jag i efterhand ska kunna säga att vi bråkade mycket i början och att det alltid uppstod missförstånd. Att det tog lång tid innan vi hittade formen för hur vi ska leva tillsammans, men när vi väl gjorde det så föll bitarna på plats. Att vi kämpade för vår kärlek och inte gav upp. Att vi är bra för varandra, att vi behöver varandra, att vi utvecklas som människor av att vara tillsammans.

Att allt vi investerade i vårt förhållande har betalat sig. Att det var så jävla värt det.

Det här är inte längtan bort

15 Okt

Aslan kommer med ett nytt förslag. Och när det kommer nya förslag – då kan jag tro på oss. När det står stilla, när vi bankar våra huvuden blodiga mot väggen och inte kan se några lösningar – då tappar jag tron. Men jag är glad att vi inte tar några förhastade beslut som vi gjorde förut. Vi har tålamod, låter saker sjunka in och tankar vridas och vändas på, granskas och synas i sömmarna. Vi vill ju båda så jävla gärna att det ska fungera, men inte till vilket pris som helst.

Förslaget kräver mycket av oss båda. Mest av honom. Det är ingen snabb lösning och det kommer att kräva mycket tålamod men jag tror att det är en långsiktig möjlighet. Och om det inte är det så kommer vi åtminstone veta att vi fan försökte allt.

Jag är inte säker eller på något sätt övertygad om att vi kommer fungera i det långa loppet. Men det finns inget jag hellre vill just nu än att vara ihop med Aslan. Jag har ingen längtan bort. Jag har en längtan efter att det ska fungera bättre mellan oss, att vi ska förstå varandra bättre och må bättre i varandras sällskap, men jag längtar inte bort. Jag längtar inte efter att vara själv och inte efter att vara med någon annan.

Jag vet hur längtan bort känns. Det här är inte det.

Sträckmärken

9 Okt

Man är så vansinnigt långt ifrån varandra när man träffas. Man är i olika världsdelar, med sådan distans att man knappt ser den andre annat än som en liten prick långt där borta. Men man har inte förstått det än.

Så man faller och man blir förälskad och man blir kär och man älskar. Och man sträcker så långt man kan, längre än vad man egentligen vill och man håller käften och man hoppas. En dag orkar man inte längre och man briserar och inser hur lång distansen varit och hur långt man faktiskt sträckt sig. Och man gör slut.

Sedan saknar man. Mer än man saknat någonsin och allting känns bara fel och det här är inte meningen. Ingenting svalnar och ingenting känns lättare med tiden. Så börjar man träffas igen och man förhandlar och tar steg emot och den här gången ska man inte kompromissa med saker som verkligen är viktiga för en.

Men när man sträckt sig så långt man bara kan och kompromissat så mycket man bara förmår och man ändå inte står på samma ställe – vad gör man då? Om man fortfarande är kär och man fortfarande älskar men man har sträckt sig till bristningsgränsen?

Vi har inte givit upp ännu. Vi försöker lite till och testar att ta ytterligare några steg mot varandra. Men frågan är om det kommer att räcka.

Ingen bra söndag

3 Okt

Det är söndag och jag och Aslan bråkar och som vanligt förstår vi inte varandra. Eller vi kanske förstår, men vi är inte överens och vi vill inte samma saker. Och Aslan uttalar orden ”då kanske vi inte ska vara ihop”. Han sätter ord på tanken som snurrar även i min hjärna. Om jag hela tiden känner mig frustrerad och inte är nöjd och han hela tiden känner sig otillräcklig – ska vi verkligen vara tillsammans då? Är vi bra för varandra i så fall?

Vi bestämmer inget annat än att vi ska fortsätta prata och försöka hitta lösningar, även om vi bankar huvudet i väggen och inte vet hur vi ska gå vidare. Vi vet bara att vi älskar varandra och är väldigt kära, men frågan är om det räcker?

Jag åker hem full av ovisshet – men ändå stark och med hjärtat fyllt av stridslust. Jag tänker kämpa för det här och jag ger inte upp förrän vi tömt ut alla möjligheter.

 När jag är på väg hem ringer hon som jag hyr min lägenhet av och berättar att hon tänker sälja den.

Det här var ingen bra söndag alls.